Tror du att anknytning bara är något som gäller mellan föräldrar och barn, framförallt mammor och bäbisar, så tror du fel. Det är helt rätt att anknytningen är en instinkt som påverkas av samspelet mellan barnet och föräldern redan när barnet är alldeles nyfödd, och det är hur bra föräldern är på att ge bäbisen – och så småningom det allt större barnet – det gensvar som barnet behöver. Av allt det här anknytande byggs din självbild upp, det påverkar din integritet, identitet och mognad. Dessutom så är det anknytningsmönstret som ger dig “sanningen” om hur par beter sig mot varandra i relationer dvs hur man visar kärlek och vad som gör att du känner dig älskad (och inte livrädd) när din partner kommer känslomässigt nära.

Har du en kärleksrelation? Då har du förhoppningsvis anknutit till din partner och det blir oerhört mycket lättare om ni båda har hamnat ungefär lika långt på anknytningsstegen ( Det här pratar jag om på min föreläsning: De 6 stegen att anknyta på) Jag vet själv av egen erfarenhet hur komplicerat det blir när en sån som jag ( steg. 6 Den psykologiska närheten. Djupaste anknytningen) är tillsammans med en man som stannat på steg 2 eller 3 och beter sig som han har en fobi mot känslor och framförallt kärlek. (Det här gäller en fd. relation)

När det är två mogna vuxna som har en kärleksrelation så märks det på anknytningsdansen:  Om jag känner att den andra har ett behov, då väcks min instinkt att ta om hand dvs omvårdnadsinstinkten – jag blir en alfa/ledaren och samtidigt triggas min partners  instinkt att vilja bli omhändertagen i gång. Precis som samspelet där föräldern tar hand om barnet. I en bra relation blir det som en anknytningsdans, där de vuxna ”dansar” fram och tillbaka mellan att vara i båda rollerna. Det är det här som är att vara en mogen människa, att låta mig bli omhändertagen ibland och även ta ansvar när den andra behöver det.

Det kan bli konflikter när båda partnerna har samma behov samtidigt, båda behöver bli omhändertagna eller båda vill vara den dominerande. ( Jag känner igen det här från tidigare relationer; Om jag var deppig så blev han ännu deppigare…) I en kärleksrelation eller en stark vänskapsrelation när det inte finns någon anknytningsdans (den ena alltid är dominant och den andra är behövande ), blir den behövande svag och den dominanta blir väldigt osäker, eftersom alla människor behöver bli omhändertagna ibland. (Osäkerhet kan se olika ut på utsidan; arrogans, dominant, mobbare osv ) 

Jag tycker att det är intressant att anknytningen även finns med när en relation tar slut: Du kanske tror att du gjorde slut för att han var så jäkla jobbig, medan det egentligen är så att han är precis som vanligt – det är bara du som fallit ur anknytningen till honom och tappat alla de fina faktorerna med anknytning; Toleransen, vilja vara god, uppmärksamma den andra personen osv.

I morgon ska jag åka till London, så i går sov jag hos min särbo Tommie och tankade in anknytning. När jag är med honom så känner jag mig full av energi, bekräftelse och kärlek. Det kan räcka med att jag känner hans doft så fylls mitt anknytningsbehov på, precis som hos små bäbisar.

Tagged with:
 

Jag har tre barn, min yngsta dotter Vira har nyss fyllt 15 år och jag har börjat ana känslor som jag inte alls hade väntat mig. Visst är jag glad att hon blivit stor och tycker att hon är väldigt bra som sig själv – jag känner mig rätt nöjd med den fostran som hon fått. Det som förvånar mig är de känslor av …… sorg? som jag känner. Jag som aldrig haft någon åldersnoja, har börjat känna av att jag faktiskt är ganska gammal. Jag kommer dessutom aldrig få ett till barn. Jag saknar de där härliga ungarna som jag hade när de var små och känner en ånger över att jag inte tog tillvara på livet med dem på ett bättre sätt.

Jag tror att det är helt normalt att känna så här, för det är en stor förändring för oss föräldrar när barnen blir stora. Och jag har tur som bara känner av den här sorgen pyttelite.

Med mina två stora barn: Saga som fyller 22 år och Tor som fyller 20 år har jag haft som strategi att ta ett steg bakåt när de kom i övre delen av tonåren. Det är deras tur att ta egna beslut och de får ta eget ansvar. Jag litar på att de klarar av det bra. Jag känner mig helt lugn i att de vänder sig till mig om det blir problem, fast jag försöker låta bli att leverera råd (och det här är svårt…. den där korrigeringsreflexen kan sätta i gång om jag inte passar mig) Jag försöker vara ett “bollplank” = en person som kan hjälpa dem framåt genom att ställa frågor som de kan reflektera kring, jag tror ju att alla människor hittar de bästa svaren och lösningarna inom sig själv eftersom alla är ju experter på sitt eget liv…. Och mina barn är ju också människor ; )

Jag vill ju i alla fall försöka leva efter mina tankar och om föräldraskapet; det jag föreläser om och handleder föräldrar i.

Min 15-åring är verkligen mycket mer utåtagerande än sina syskon, hon skulle kunna vara ett exempel i en bok på “Såna här känslomässiga utbrott kan man få som tonåring”. Jag har kommit fram till att mina gränser går vid: “Prata respektfullt till varandra” dvs man får inte använda kränkande ord och gräns nr 2: “Var ärlig mot varandra” och de två reglerna funkar bra hos oss.

När min Vira var 12 år så svarade hon så här när jag frågade vilka regler som vi har hemma hos oss: “Vi har inga regler” fast när jag påminde henne om att vi faktiskt lägger smutstvätt i tvättorgen, håller sitt eget rum städat, hjälps åt att städa resten av lägenheten ibland, lägger sig i bra tid på kvällarna och tar ansvar för sitt skolarbete. Så svarade Vira “Men det där är inga regler mamma, det där är ju självklarheter.”  

Jag har full tillit till att min yngsta dotter också håller på att bli en helt fungerande vuxen människa som sina syskon, med styrkor och vissa svårigheter precis som alla andra människor har. Jag tar inte hennes svängande humör personligt utan möter det med lugn, och jag berättar att det här är en helt normal fas för tonåringar. Det är faktiskt rätt spännande att följa hennes utveckling och jag är nyfiken på hur hon blir som vuxen.

I bland läser jag högt för henne ur någon bok så hon ser att det inte “bara är nåt som jag säger” eftersom jag är mamma, och för att hon ska se att det som hon går igenom är helt normalt:

“… I dag vet man att hjärnan inte är så statisk som man trott, den blir mer och mer plastisk när man tränar den. 90 % av hjärnan är färdigutvecklad vid 10- års åldern, men den ska modelleras om under ungdomsåren. Det betyder inte att delarna inte finns där, men de behöver byggas om så att de samverkar som de ska på en vuxen person. Så tänk dig att din tonåring har en lapp i pannan där det står: “Stängt för ombyggnad” när du förfasar dig över paradoxerna som dus er hos din tonåring:

De är smartare och vet mer – men kan vara helt utan riktning. De är entusiastiska och brinner för saker – men kan inte hålla fast arbetstider eller relationer. De älskar sex, makt och respekt – men är utan impulskontroll.”

Ur “Tonårsboken – så gick det för andra som liksom du undrade över hur ska det här gå?”

 

Det är sommar, solen lyser och det är varmt (precis som det varit i flera veckor nu…) I dag är det en dag då jag faktiskt är helt ledig, i morgon jobbar jag igen. Jag är 49 år och sommarjobbar, precis som de senaste fem åren så jobbar jag på boende för vuxna som har schizofreni och precis som de senaste tre åren så jobbar jag natt. På natten sover de flesta boende, jag brukar beskriva mina arbetsuppgifter som att vi har “jour” för även om det är lugnt så kan det hända saker och det kan ske förändringar snabbt. Mina kollegor (vi är två personal varje natt) kollar TV i timmar medan jag sitter med min dator och “tar tillvara på tiden” dvs dubbeljobbar för jag fixar med mina föreläsningar. Jag sitter nästan hela natten framför min dator.

I dag när jag är ledig så är jag rastlös, jag kan inte ta tillvara på ledigheten när det finns saker som jag borde göra. Så jag jobbar med mina föreläsningar…

Den här sommaren är det ungefär 22 år sedan som jag hade en “vanlig semester”, det var innan jag blev mamma för första gången och det var på den tiden som jag arbetade heltid som förskollärare = ca fyra veckor semester. Efter det har jag ägnat somrarna åt att vara allvarligt sjuk, vara familjehemsmamma och att sommarjobba.

På mina föreläsningar berättar jag att vi lär oss genom våra föräldrar hur det är normalt att vara som vuxna, normalt att bete sig i relationer  och normalt att vara som förälder. Jag har lärt mig genom mina föräldrar att ta tillvara på tiden – det finns saker att göra varenda dag. Jag har ärvt mitt beteende, jag har blivit präglad till att ha svårt att ta det lugnt.

Jag har tydliga minnen av att pappa frågade “Vad har du gjort i dag?” även när jag var sjuk och hemma från skolan. Jag minns att han tyckte att jag kunde dammsuga eller nåt när jag ändå var hemma. Så lite kan behövas för att lära in ett beteende hos ett barn.

Nu för tiden tycker mina föräldrar ofta att jag stressar alldeles för mycket. Mamma lärde sig redan för 20 – 30 år sedan att ta det lugnt när hon var ledig, pappa kan ta det lugnt ibland. De är helt omedveten om att jag lärde mig det här beteendet för det användes inga bestraffningar eller belöningar för att få mig att ta fram dammsugaren eller vika tvätt, jag lärde mig bara att de var ett “normalt beteende” att ta tillvara på tiden:

Jag har pluggat nästan oavbrutet sedan år 2007: Läst kurser på universitet, gått utbildningar som utformats av Jesper Juul och Ben Furman, gått flera distansutbildning med Gordon Neufeld dessutom så läser jag nästan alltid någon bra bok (facklitteratur) med pennan i hand för att stryka under det som jag verkligen vill komma i håg. Om jag äter ensam så läser jag samtidigt, jag läser på toaletten och när jag tar mina promenader så lyssnar jag alltid på någon meningsfull podd, dokumentär eller lyssnarbok. Jag kan tänka mig att min hjärna går på högvarv nästan hela tiden.

Det vill jag inte överföra till mina barn.

Jag vill att mina barn ska ha förmågan att vila när de är lediga, det kommer de ha nytta av som vuxna.

 

 

 

 

Boktips nr 2: Att möta sitt barn och sig själv – en bok om föräldraskap av Ingegerd Gavelin (2016)

Ingegerd Gavelin är verkligen en människa som har kapaciteten att skriva en bok om föräldraskap; hon har en gedigen utbildning och mer än fyrtio års arbetslivserfarenhet från b.la barnpsykiatrin, behandlingshem för barn och barnmedicinsk klinik.  Jag blev intresserad av boken när jag läste att Ingegerd utgår från de teorier som jag själv inspireras av som till exempel Systemteori och anknytningsforskning. Ett stort extra plus är den erfarenhet som hon samlat på sig genom tretton års arbete på föräldramottagningar  – hon har erfarenhet av att möta föräldrar som känner oro för att barnet har ett avvikande beteende, relationen till sitt barn och svårigheter i föräldraskapet. Det blir tydligt att hennes kunskap är mer än bara “fina citat”, hon har omvandlat beprövad teori till ett arbetssätt som hon kan använda i verkligheten och hon kan berätta om det i en bok.

Jag tycker om att en bok om föräldraskap har föräldrarna som utgångspunkt, här läggs inte skulden för att det blivit problemet på barnets beteende och lösningen ligger inte i att korrigera barnet och få honom/henne att lyda  de vuxnas. Hon lägger inte heller skulden på föräldrarna utan ser dem som helt vanliga människor med styrkor och svårigheter.

Om vi förstår oss själva,  får vi också lättare att förstå barnet och vi kan använda kunskap kring hur anknytningen fungerar för att förstå oss själva. Vi påverkas av vår egen anknytningshistorik, vissa människor berörs på djupet av att bli föräldrar och upplevelser från den egna barndomen vaknar till liv när han/hon tvingas inse hur beroende ett barn är av föräldern. Personen är tillbaka i förälder – barn relationen, men nu ska han/hon vara i en ny roll.

“… Barn reagerar starkt och vi regerar ofta starkt på barnets reaktioner. För vissa föräldrar är det svårt att se sitt barn ledsen eller arg, de vill till varje pris förhindra deras uttryck. Då är risken stor att man säger ja, när man egentligen skulle vilja säga nej, då man blockeras av sin egen skuld och tänker kortsiktigt. Eller så fastnar förälder i sina egna skamkänslor ”Jag är en dålig förälder, hennes beteende är ett tecken på det” När man känner så är det svårt att tänka – men det är då man ska stanna upp och tänka efter: ”Vad är viktigt nu? Vad kan detta handla om?”…” 

Bokens kapitel som till exempel: “känslor och tankars kraft”, “tillräckligt bra förälder”, “duga som man är – om självkänsla” och “uppmuntran, respekt och skydd” visar att det handlar om en process hos föräldrarna. Ingegerd förmedlar massor av kunskap med ett språk som är lätt att förstå och det blir ännu mer lättillgängligt med hjälp av de korta berättelser från verkligheten, jag får känslan att exemplen är hämtade från de föräldrar som Ingegerd träffat på föräldramottagningen. I slutet av varje kapitel finns det dessutom frågor att fundera över, enligt mig så skulle den här boken också vara väldigt bra kurslitteratur i en “föräldracirkel” eftersom det finns mycket intressant att ta upp i gruppsamtal och reflektera kring.

Det här är en bok som gett mig en hel del – aha upplevelser – Om jag ska välja en sak som jag tyckte var smart formulerat så blir det helt klart “korrigeringsreflexen”, jag tror att många vuxna kan känna igen sig i det här:

“…Det finns en särskild vuxenvana som kallas ”korrigeringsreflexen”. Det är att vuxna vill förmedla sin livserfarenhet till barn, vill trösta barn på ett sätt som förnekar i stället för att bekräfta barnets känsla:” Vet du, det där är ingenting att bli ledsen för, så ska du inte tänka. Så där tänkte jag också som barn, men så tänker jag inte nu. Om du tänker så här i stället……”

Det som händer när korrigeringsreflexen går i gång är att barnet inte känner sig bekräftad, utan måste försvara sin känsla. När man måste försvara sig, lyssnar man inte. Barnet måste göra sina egna erfarenheter, förstå sig utifrån sig själv. När vi i stället lyssnar på barnet kan han sortera sina tankar. Han kan dra sina egna slutsatser och ta emot vår hjälp. Och han kan utveckla sina tankar i fred. Samma sak kan förmedlas på ett annat sätt: ”Vet du, så där tänkte jag också som barn. Jag minns det så väl. Hur tänker du, berätta mer? När man blir äldre tänker man annorlunda – jag vill höra hur du tänker nu?”…”  

 

Tagged with:
 

Jag kan vara en jäkel på att argumentera, med det menar jag att använda det reflexiva frågesättet för att försöka hitta olika perspektiv och definitioner för att reda ut missförstånd. Dessutom så är jag inte rädd att prata med myndighetspersoner utan ser dem helt enkelt som människor – vi är likvärdiga – Vissa upplever kanske det här som lite obekvämt, för vissa personer är inte van att ifrågasättas…

När jag var familjehem (2002 – 2011) så var jag på massor av skolmöten, de tonåringar som var placerade hos oss hade haft det svårt i skolan under många år och jag kände mig som ett litet kämpande lejon när jag försökte få till de förutsättningar som passade dem. Jag kände att det här var jag bra på och det var en stark anledning till att jag började läsa kurser på universitetet för att lära mig mer:  jag ser teoretisk kunskap som ett maktmedel. Dessutom så hjälpte jag inte bara de tonåringar som var placerade hos oss, det kändes meningsfullt och viktigt för mig.  Jag blev liksom “hög av glädje”. Jag brukade säga till min dåvarande man att jag borde bli en sån som företräder barn och tonåringar på möten med skolor.

Den här känslan får jag också när jag varit på möten med socialtjänsten och socialnämnden tillsammans med “Ingela” och “Rikard”. Jag tycker att det verkligen är dags att deras perspektiv av händelseförloppet och framtiden blir synligt. Ingela och Rikard är mer av den “alldeles för anpassningsbara sorten” som har trott att lösningen legat i att bara göra som myndigheterna säger. Jag har blivit deras kämpande lilla lejon,  tillsammans kämpar vi mot att barnen blir vårdnadsöverflyttande till familjehemmen och i stället får flytta hem.

En väldig fördel är att jag tycker om att vara förberedd, alla som varit på mina föreläsningar har nog sett att jag är en “manus-läsare”. Under mötet med socialnämnden i slutet av maj kunde jag dels läsa upp den text som jag skrivit tillsammans med Ingela och Rickard, dessutom fick varje ledamot en egen kopia av det och av utlåtandet från utredningshemmet Vårljus som i november 2013 ansåg att barnen INTE skulle familjehemsplaceras utan att familjen skulle behandlas tillsammans. Vi tänkte att de som sitter i socialnämnden bara fått socialtjänstens version och att de skulle få veta mer om det beslut som ska tas utifrån både lagen och den här specifika familjen. Nämndemän är helt vanliga människor, de behöver inte ha någon fördjupad kunskap om ämnet som de beslutar om.

Jag såg att de ca åtta nämndemännen lyssnade, jag såg deras reaktioner och jag kände av känslan i rummet. Men jag kände fel för trots allt så togs beslutet att skicka ärendet om vårdnadsöverflytt vidare till nästa instans – det blir rättegång.

Jag hoppas ändå att de läser den text de fick och reflekterar…

“…Ni har tagit beslut om LVU utifrån socialsekreterarnas berättelse och vi vill inte att ni ska ta beslut angående vårdnadsöverflytt utan att ha fått en mer realistisk syn på oss som biologiska föräldrar.

En vårdnadsöverflytt är ett väldigt stort ingrepp i en familjs liv, i ett barns liv.

Enligt sidan www.advokatlagerlof.se ska ”…vid eventuell vårdnadsöverflytt övervägas huruvida det är uppenbart bäst för barnet om vårdnadsöverflytt sker. Vid denna bedömning skall rätten beakta såväl barnets anknytning till familjehemmet som barnets anknytning till sina biologiska föräldrar. I de fall då de biologiska föräldrarna håller en god kontakt med sitt barn under det att barnet vistas i annat hem kan vårdnadsöverflytt inte komma i fråga. En vårdnadsöverflytt skall endast bli aktuell när en återförening inte kan komma till stånd trots långvariga och omfattande insatser.”

Vi har under placeringstiden alltid satt våra pojkar främst, vi har sett till att hålla kontakten och åkt många mil för umgänge. Under den första tiden av placeringen åkte vi bil i sammanlagt sju timmar för att få träffa våra barn i två timmars övervakade umgängen.

Vi har gått på föreläsningar, föräldrautbildningar och arbetat med personalen på Nätverkshuset för att bli bättre föräldrar och hitta vår självkänsla i föräldraskapet. Vi är dessutom beredd på att gå på ännu mer familjebehandling där samspelet mellan oss och barnen kan stärkas praktiskt. Vi anser att detta har betydelse för barnens fortsatta placering.

Vem är det som ska avgöra när vi är fullvärdiga föräldrar? Vad är en fullvärdig förälder? Vad är en tillräckligt bra förälder?

Vi är förmodligen mycket mer utbildade i anknytning, mognadsprocesser och modern utvecklingspsykologi än familjehemsföräldrarna, och vi kan använda det vi lärt oss i samspelet med våra barn.

För två veckor sedan begärde vi en hemtagningsutredning. För att socialnämnden ska kunna ta ställning till en begäran om att vård enligt LVU ska upphöra inleds då som sagt en utredning enligt 11 kap 1 § socialtjänstlagen(SoL). Vår önskan är att vår föräldrakapacitet blir ordentligt utredd och beslutet om eventuell vårdnadsöverflytt tas efter den utdelningen är klar …”

 

Tagged with:
 

När en familj blir familjehem så innebär det inte alls att de bara ska ”…öppna sitt hem för ett barn, ungdom eller ung vuxen, som inte har haft det så lätt i livet…” även om uppdragsgivarna kanske utrycker sig på det sättet. Som familjehemsförälder får du även en massa vuxna med på köpet som du tvingas ha ett samarbete med; socialhandläggare eller konsulenter (ofta så byts de dessutom ut mot nya precis när du tyckt att ni lärt känna varandra). Familjehemsföräldrarna ska också se till att stödja barnet i umgänget med de biologiska föräldrarna eftersom det övergripande målet för socialtjänstens arbete enligt SoL (6 kap. 1§) är att barnen ska återförenas med sin ursprungsfamilj.

När jag var familjehemsmamma tyckte jag att majoriteten av ”våra” biologiska föräldrar var en jobbig börda, jag har haft mammor som utsett mig till boven i dramat, det har varit skitsnack, verbala attacker och en pappa hotade till och med att bomba sönder vårt hus. Men vi skulle alltid vara trevliga och tillmötesgående mot dem, eftersom det var vårt uppdrag som familjehem.  Jag brinner för att hjälpa de barn som farit illa och har tänkt att alla barn blivit placerade av någon slags anledning. Min utgångspunkt har alltid varit att förbättra förutsättningarna för familjehemsföräldrarna, jag vill hjälpa barnen genom att utbilda de vuxna. Precis som alla andra människor så har jag utgått från det perspektiv som jag själv kan relatera bäst till. Men så träffade jag Ingela och Rikard…

Första gången vi blev fast i ett långt samtal var efter en av mina föreläsningar i Gävle 2014, Ingela och Rikard öppnade upp sig för mig och berättade att deras tre pojkar var omhändertagna och placerade i familjehem. Jag visste av egen erfarenhet (och genom de intervjuer som jag gjorde i min magisteruppsats) att familjehemsvården är som ett lotteri och oerhört personbundet eftersom Socialnämndens beslut bygger på socialsekreterarens rapporter när beslutet ska omprövas var sjätte månad (6 kap. 8§ SoL och 13 § andra stycket LVU). Det var genom Ingela och Rikard som jag upptäckte hur utlämnad en helt vanlig familj kan vara i dagens Sverige. Jag vill berätta deras historia för dig för att du också ska få en inblick i hur en familj på ett närmast slumpartat sätt kan trasslas in i vårt sociala ”skyddsnät” och hur svårt det kan vara att ta sig ur.

Alla namn är ändrade, personerna heter egentligen något annat. Den här frågan vill jag att du tar med dig in i starten av fallbeskrivningen: Om du och din familj behövde hjälp, skulle DU våga vända dig till socialtjänsten då? 

Ingela och Rikard bodde med sina tre grabbar Erik (f.03) Daniel (f. 04) och Alexander (f.d 07) i utkanten av ett samhälle med ungefär 6000 invånare i Gästrikland. Våren 2013 hade varit turbulent för Ingela och Rikard, de hade fått tre barn väldigt tätt och småbarnsåren hade slitit på förhållandet och när Ingela fick reda på att Rikard varit otrogen hamnade deras relation i en ordentlig kris. Stämningen mellan föräldrarna smittade självklart av sig på de tre pojkarna som plötsligt hamnade i bråk med varann nästan hela tiden. Ingela hade sedan tidigare tre uppvuxna barn där pappan tidigt försvann ur bilden och för henne var det viktigt att inte separera igen, hon ville hålla i hop familjen. Ingela ringde till ortens socialtjänst för att be om vägledning, hon hade ingen erfarenhet av hur de jobbade men hon trodde att de kunde erbjuda någon form av samtalsstöd eller parterapi som kunde hjälpa dem att få ordning på relationen igen.

Ungefär samtidigt så ställde Eriks fröken en fråga till sin klass av tio-åringar om något av barnen upplevt våld hemma hos sig. Erik räckte upp handen och berättade att hans mamma slagit hans lillebror Daniel. Det här tog fröken på största allvar – vilket är självklart för lärare, som har anmälningsplikt som ni säkert vet. Erik hämtades av socialtjänsten och mamman hämtades av polisen.

Det är Ingelas version av händelseförloppet som jag kommer att berätta. Jag är väl medveten om att det kan finnas fler perspektiv i ett sådant här ärende och mitt val är att tro på Ingela och Rikards berättelse eftersom jag anser att deras röst måste bli hörd i det här ärendet, det är dags för dem att sluta vara så ”snälla” och tillmötesgående mot myndigheterna. Det är dags att hjälpa familjen att bli hel igen. Alla citat kommer från min intervju med Ingela:

”Först visste jag ju inte varför pojkarna omhändertagits, sedan fick jag veta att vår äldsta pojke Erik (10 år) hade berättat för sin fröken om en situation som urartade, och jag skäms så fruktansvärt mycket över det här än i dag. Det var dagar när jag var totalt uttröttad och ledsen över problemen som jag och Rikard hade i vår relation, vi gjorde vårt bästa för att hålla barnen utanför det som hände men det visade sig sedan att framförallt Erik hört när vi grälade på kvällarna. Vid precis den situationen som Erik berättat om minns jag hur stressad jag var, frustrationen var på högvarv inne i huvudet och det kändes som om de yngsta pojkarna bråkade med varandra hela tiden. Jag tappade tålamodet, ryckte i sär dem och så slog jag min handflata på Daniels (8år) nakna rygg. Det var en sån där klatschsmäll och det blev ett rött märke efter min hand, inget blåmärke eller något utan det var mest en rodnad som försvann ganska snabbt. Jag tror att vi blev lika förvånade allihop för jag hade aldrig tagit i någon av dem på det sättet förut.”

Efter att Erik varit på samtal med personal från socialtjänsten så gick allting väldigt snabbt; två veckor före skolavslutningen placerades pojkarna i jourhem och de fick inte ha någon kontakt med sina föräldrar på hela sommaren eftersom Ingela och Rikard skulle utredas. Fast det var ju semestertider. Socialhandläggarna hade i slutändan några samtal enskilt med föräldrarna och sedan ett nätverksmöte med pojkarnas far- och morföräldrar, mostrar, Ingelas tre vuxna barn samt ett par som familjen brukade umgås med. Socialtjänsten sa att syftet med mötet var att de ville få fram vad föräldrarna behövde stöd och hjälp med.

”… men de har allihop sagt till mig och Rikard efteråt att det bara var negativa saker som togs upp och när de ifrågasatte det, sa socialtjänsten att det skulle bli ett till möte där fokus skulle ligga på föräldrarnas styrkor, men det mötet blev aldrig av.  När vi begärde ut journalen och våra släktingar fick läsa citat, blev de väldigt upprörda eftersom de kände sig missförstådda och kände inte igen det som det stod att de sagt.”

Nu vill jag att du ska fundera på: Vem är det som ska avgöra om DU är en tillräckligt bra förälder? 

Under hösten var hela familjen inskriven på ett utredningshem i Stockholm, det var Vårljus som fick uppdraget att undersöka samspelet dvs om Ingela och Rikard hade förmågan att vara föräldrar ( Det verkade som om det inte spelade någon roll alls att Ingela faktiskt varit ensamstående förälder till tre barn som numera var välfungerande vuxna med god utbildning, fast jobb och egna kärnfamiljer ) Ingela berättar att det var jobbigt att känna sig observerad hela tiden.

En kväll när vi föräldrar tjafsade lite med varandra vid kvällsmaten fick den äldste sonen Erik en panikattack, han berättade efteråt att socialhandläggaren sagt till honom innan de skulle åka till utredningshemmet att det här är mammas och pappas sista chans att skärpa sig, misslyckas de som kommer ni aldrig mera hem.”

När det började närma sig slutet på utredningstiden gav personalen på Vårljus socialhandläggaren en muntlig rapport via telefon; ”de ser att det finns saker som föräldrarna behöver hjälp med, men de ser inget behov av att omhänderta barnen. ” Efter det samtalet blev det nästintill omöjligt att få kontakt med socialtjänsten, Ingela fick uppfattningen att de redan då började jobba på att färdigställa utredningen för LVU omhändertagande av pojkarna och hon konstaterar att när de läste den så var den full av sakfel, socialhandläggaren hade till och med blandat ihop pojkarnas namn.

Den 15 november tog deras fall upp i socialnämnden och innan föräldrarna hunnit åka tillbaka till Vårljus ( sträckan Uppsala – Stockholm) så hade socialhandläggaren hämtat pojkarna och placerat dem i två familjehem.  Personalen på Vårljus grät när de berättade för Ingela och Rikard om händelseförloppet och om hur ledsna pojkarna varit, de sa också att de var förvånade att socialtjänsten gick mot deras rekommendationer och när fallet togs upp till överklagan i förvaltningsrätten så medverkade personal från Vårljus via telefonlänk och förtydligade sin bedömning om familjen. När föräldrarna överklagade till hovrätten fick överhuvudtaget inte bedömningen från Vårljus vara med.

Nu är det 2018, umgänget med sönerna har gått från att vara två år med övervakade telefonsamtal och övervakade två-timmars besök ( pojkarna bor 3,5 timmars bilväg enkel resa från föräldrarna) Ingela berättar:

”De bestämde att föräldrarna inte fick lämnas ensamma i rummet med barnen. Är jag en massmördare eller vad då? Det är så det kändes för mig”

Under det senaste året har grabbarna fått komma hem till sin ursprungsfamilj en hel helg i månaden. I somras var de faktiskt hemma i sammanlagt tre veckor.  När de gamla handläggarna slutade och gick över till den privata sektorn av familjehemsvården så har Ingela och Rikard haft både socialhandläggare och familjeterapeuter på Nätverkshuset som sagt till dem att deras ärende inte har skötts på ett bra sätt. Det har de sagt till föräldrarna i över två år – men varför händer inget?

Jag träffade Ingela och Rikard efter en av mina föreläsningar för tre år sedan, sedan dess så har de gått på varenda föreläsning som jag hållit här i Gävle. Vissa föreläsningar har de sett flera gånger och det beror inte på att de är några korkskallar utan de säger att de upptäcker någon ny insikt varje gång. Dessutom så har Ingela varit med i den mammagrupp som jag varit ledare för under två års tid på Qvinnokällan här i Gävle och båda två har gått mina senaste två föräldrautbildningar. Den 4 mars så kommer de att åka tre timmars bilresa för att vara med när jag leder en heldags föräldrakurs i Hudiksvall. Dessutom går de på parterapi sen två år tillbaka på Nätverkshuset.

Jag vet inga föräldrar som är så intresserade av att lära sig som de är! Jag har sagt till dem att de förmodligen är mycket mer utbildade inom föräldraskap än vad pojkarnas familjehemsföräldrar är, Ingela och Rikards problem ligger i att de tappat självförtroendet som föräldrar.

Ställ dig nu frågan: När är man en tillräckligt bra förälder?

Jag har aldrig hört dem säga något negativt om pojkarnas familjehemsföräldrar utan jag uppfattar det som att de kan se dessa extra vuxna som en resurs, och jag är säker på att de skulle hjälpa sina pojkar att hålla kontakten med familjehemmet när det blir hemflytt. Ingela och Rikards taktik har hela tiden varit att försöka göra situationen så bra som möjlig, de har hela tiden kämpat för att få behålla sin relation med barnen – men jag tycker faktiskt att de har varit för snälla.

Den 11 december 2017 kom ett brev där det stod att socialtjänsten överväger att göra vårdnadsöverflytt. Jag säger till dem att det är dags att göra en anmälan till IVO, det är dags att säga ifrån på skarpen och den här texten är ett första steg.

Jag vill avsluta genom att ge dig ytterligare information: De här pojkarna är placerade genom ett privat företag som erbjuder ”konsulentstödd familjehems-och jourhemsvård”. ( När Erik varit placerad ett tag så träffade han ingen konsulent eller barnsekreterare från socialtjänsten på över 1 år, tänk då på att de var väl medveten om att Erik sagt till en psykolog under utredningstiden på Vårljus att han skulle ta livet av sig om han placerades igen. ) När socialtjänsten köper in tjänster från ett sånt här företag så kostar det massor med pengar det kan vara allt från 35 000 – 70 000 kr i månaden för ett barn, vi vet inte vad den här planeringen egentligen kostar kommunen, för det har inte Ingela fått svar på.

Här kommer de sista frågorna: Vem tjänar på att de här tre pojkarna fortsätter att vara placerade? Vem tar ansvaret för de konsekvenser som det här ingreppet i deras barndom inneburit? Vem tar ansvaret för att fel beslut har tagits och kompenserar den här familjen; de vill bara bli en hel familj igen.  

Tagged with:
 

Det är dags att börja skriva här igen, våren har gått alldeles för fort och varit fullproppad med föreläsningar runt om i landet. Tyvärr så sköt jag upp namnändring (jag har bytt efternamn) på hemsidan och bloggen i sex månader bara för att det kändes så komplicerat ( som mattematik, och jag är INTE någon mattemänniska) Men det var inte egentligen mer komplicerat än att ringa ett telefonsamtal och delegera uppdraget till någon som kan fixa hemsidor så får jag ägna mig åt det som jag inte stressar mig lika mycket som matte: Föreläsa och att skriva.

Jag inför en ny tradition: Boktips. Min ambition är att tipsa om böcker som jag tycker är meningsfulla och fokus ligger på: Relationer mellan människor, föräldraskap och psykologisk utveckling. Allt samlat i kategorin: Boktips så det blir lättare att hitta.

Tonårsboken – så gick det för andra som liksom du undrade: Hur ska det här gå? av Catarina Kentell & Catharina Wöhlecke-Haglund ( 2017)

Den här boken innehåller ingen “metod” för hur du som förälder ska få din tonåring att bete sig som DU vill och  den här boken är dessutom helt befriad från akademisk text om utvecklingspsykologi, det gör att boken blir trovärdig och lätt att ta till sig.

När jag läser Tonårsboken får jag känslan av att sitta och prata med andra tonårsföräldrar och lära mig av de andras erfarenheter – “slippa uppfinna hjulet på nytt varje gång” –  Vi får läsa om hur “vanliga människor”: föräldrar och numera vuxna tonåringar från tolv olika familjer känner och tänker när de reflekterar kring tonårstiden. Det som verkligen förhöjer känslan av att jag får vara med under verkliga samtal är att föräldrarna och barnen oftast har helt olika uppfattningar, det blir så tydligt att alla människor har sina egna sanningar och perspektiv. De överraskar varandra.

Jag tänker att jag vill också ha såna här samtal med mina tonåringar när de blivit vuxna!

Boken är indelad i olika teman: Dilemman, tjat och gnat, föräldrar har också känslor, tillit, frigörelse m.m. Varje tema är i sin tur indelad i underrubriker där en förälder och den som var tonåring reflekterar kring händelser i deras liv, till exempel så berättar mamman”Christel” om hur hon själv blev lika känslosam som en tonåring när känslan av att förlora sitt barn och katastroftankarna slog till. “Christel” pratade med dottern “Anna” om det svåra att under den turbulenta tonårstiden veta om det som händer just nu är det värsta eller om det blir värre:

“…Tänk om man som förälder vetat att detta som händer nu bara är en knakning, det är bara en liten avstickare på vägen att bli vuxen. Det är helt normalt och kommer att rätta till sig igen…”

En annan tonåring “Molly” berättar om tiden då hon ska bo med sin mamma “Diana” igen efter några nästintill regellösa år då bott med sin pappa. Molly var fortfarande uppfylld av ilska mot mamman som tagit intiativ till skilsmässan och flyttat i hop med en ny man. När mamman ställde krav reagerade den 18-åriga Molly som en oerhört trotsig tonåring och hemsituationen var ohållbar. Som tur var så kom det en natt när de ägnade timmar åt att prata ut och rädda sin relation, Diana säger att hon inte vet hur hon tänkte då, men att hon vet hur hon tänker nu:

” … Som förälder har jag ansvar för att hjälpa mina barn att växa upp till ansvarsfulla och empatiska unga vuxna. Det gör jag inte om jag väljer att ducka för potentiella konflikter för att jag är rädd för att mina barn ska bli arga på mig…”

Efter avsnitten där föräldrar och f.d tonåringar har berättat så finns det utrymme för min egen reflektion i det korta avsnittet: ATT TÄNKA SJÄLV:

“…Nyckeln till att hitta tillbaka sitter nog många gånger i att ta det första steget, att få i gång samtalet och på en bra plats…”

“…Vad skulle du vilja prata med din tonåring om? Hur skulle ett gott resultat av samtalet se ut? Hur skulle ett bra samtal kunna starta? Vad är din bästa förhoppning att samtalet ska leda till?”

Sedan kommer en kort liten avdelning som heter: ATT TÄNKA TILLSAMMANS. Det är tips på hur du kan prata med din tonåring kring det här ämnet.

Det som jag tycker så mycket om i boken är: Naturligheten,  det är som att vi sitter tillsammans och pratar. Det är finns inga moraliska pekpinnar och politisk korrekthet. Det är ärliga berättelser om upplevelser. De korta avsnitten till reflektion ger dig inga svar, utan ambitionen är att få dig att fundera lite djupare och hitta den förståelse och lösning som passar dig, din tonåring och situation som ni lever i.

Det som jag känner är lite mindre bra är att alla familjerna kommer från liknade livsförhållanden, jag uppfattar det som att de flesta föräldrarna har hög levnadsstandard och att utbildningsnivån på föräldrarna är förhållandevis hög. Författarna skriver att de samlade i hop föräldrar från sina egna nätverk. Jag vet också att det är ett medvetet val som författarna gjort, de skriver att de valt bort berättelser som kräver professionell hjälp såsom allvarliga drogproblem, övergrepp och psykisk ohälsa. Men jag tycker samtidigt inte att det här är fel, om alla skulle inkluderas så skulle boken behöva bli väldigt mycket tjockare.

Här är länken till hemsidan: Tonårsboken 

 

 

Tagged with:
 
Alla vuxna har normer, värderingar, erfarenheter inom oss, medvetna eller omedvetna tankar om vad som anses vara ”normalt” beteende i familjer och relationer. Du har till exempel lärt dig vad som brukar leda till konflikt och hur konflikter ska hanteras. Men det här är ingen objektiv sanning om konflikter, för det är bara vad du har lärt dig under din uppväxt och det som du anser är normalt. Det här gör att du kanske tolkar att det är ett bråk och reagerar helt annorlunda än din partner eller kollega gör.
 
Bara för att du tycker att det är normalt så behöver inte det betyda att du har rätt. Du har din sanning och jag som har en helt annan uppväxt och andra erfarenheter har min sanning, det som är logiskt för mig behöver inte automatiskt vara logiskt för dig.
Perception det är förmågan att genom sina sinnen ta in, tolka och reagera på intryck från omvärlden och från oss själva.

 

Hjärnan plockar ut de delar som du upplever NU, som påminner om något du upplevt FÖRUT och det här sker automatiskt, du är oftast inte medveten om den här processen men om du känner igen det som någon säger eller gör, blir det intrycket liksom självlysande och du lägger märke till sånt som de andra kanske inte gör.

Om du till exempel har ett otryggt anknytningsmönster har din hjärna fått hantera många upplevelser som är negativa, och det innebär att hon fortsätter att synliggöra för dig att människor i din omgivning nervärderar dig – fast de kanske inte alls gör det, utan det handlar om att du tolkar det som händer som ytterligare ett bevis på att du inte duger.
Det är det här som gör att vissa människor uppfattas som så otroligt lättkränkta.

Det kan också vara så att du överreagerar på barnets beteende eftersom du har upplevt mycket skuld och skam i samspelet med dina föräldrar, men det här är du oftast inte medveten om…
Det blir lättare att förstå sig själv och sina egna reaktioner, genom att lära sig mer om hur vi människor funkar.
Det går att lära om och bryta ett negativt mönster.
Eva-Lena Edholm
 

När jag var familjehemsmamma fick jag sitta på möte efter möte med skolpersonal. Med en av killarna som var placerade hos oss så satt vi där varannan vecka i ett helt år, det var jag, grabben och så läraren. Vi var två engagerade vuxna som bara ville få hans skolgång att fungera och det gjorde den, fast med väldigt stapplande steg. Nu när jag ser tillbaka på det här så förstår jag att vi vuxna hade helt fel utgångsläge, för vi letade bara efter sätt att motivera honom till att plugga – som om vi kunde hitta en hemlig knapp hos honom som skulle fixa allt.

Nu ställer jag upp två påståenden här: ”Barn kan om de vill” och ”Barn vill om de kan”.
Om du läser dem lite snabbt så kanske du tycker att skillnaden ligger i hur meningarna avslutas; en slutar med ordet vill och den andra med kan. Men skillnaden mellan de här påståendena är oerhört mycket större än orden för skillnaden ligger i hur vi vuxna tänker om barn och tonåringars beteenden. Om vi säger till den där grabben på skolmötet att vi tror på honom, vi är säker på att han kan sköta skolan jättebra om han VILL. Då lägger vi ansvaret för att det är problem i skolan på honom, att det är hans beteende som är fel och att han bara behöver bli motiverad för att lyckas.

Under mina tidigare föreläsningar har jag sagt att människor är motiverade, det gäller bara att hitta det som motiverar och det är sant om jag tittar på människor utifrån ett systemteoretiskt synsätt. Men Ross W Green den amerikanske psykologen och författaren menar att ”Bristande motivation” kanske är den mest överskattade och mest överanvända förklaringen till varför vissa barn och tonåringar inte lever upp till våra förväntningar.

Ett visst barn kanske är väldigt intresserad av hajar och är motiverad till att lära sig allt om hajar – fast bara när hon får göra det på sitt eget vis. Hon är en sån där flicka som förmodligen aldrig kommer att bli motiverad till att lära sig om hajar på det sättet som läraren tycker är bäst. När det inte blir som vi tänkt så letar vi vuxna oftast efter fel hos barnet, fast det i själva verket är så att de vuxnas förväntningar på barnet krockar med de förmågor som just det här barnet har.

Vi har ett skolsystem och en läroplan som baseras på att barn är mogna när de börjar förskoleklass och automatiskt blir intresserad av det läraren säger. Har du tänkt på att vi aldrig skulle påstå att ett barn skulle välja att ha dyslexi, men samtidigt tycker vi vuxna ofta att de omogna barnen ska kunna välja att bete sig på ett visst sätt?

En omogen människa är mer styrd av känslor och har svårt att dämpa impulser och mycket lägre frustrationstolerans. Han/hon har svårt att lära sig av konsekvenser och gör ofta samma slags misstag om och om igen. En omogen människa har svårt att förstå hur han/hennes beteende påverkar andra människor. En omogen människa har svårt för förändringar som att avsluta en aktivitet eller om planerna blir ändrade. En omogen människa har svårt att fokusera på saker som han/hon tycker är tråkigt. Nu har jag räknat upp en massa beteenden som ofta förknippas med neuropsykiatriska funktionshinder, som till exempel ADHD men det är också ett tecken på till exempel omognad, anknytningsfrustration och traumatiseringar.

Om vi ser på barn utifrån ett utvecklingspsykologiskt perspektiv så är alla barns grundinställning att de vill göra rätt, det tillhör anknytningsinstinkten att vilja vara god. Motivationen till att bete sig bra finns alltså redan där, men det finns något som gör att de inte fungerar: Barn gör alltså rätt om de kan.

När vi var familjehem hade vi tonåringar placerade hos oss, den där grabben som jag gick på skolmöten med varannan vecka var 14 år och jag är helt säker på att han både var omogen, var traumatiserad och hade anknytningsproblematik (fast då vill jag tillägga att han inte alls var utåtagerande aggressiv eller hade självskadebeteende) Han hade varit med som så mycket konstigheter under sin uppväxt att hela hans inre var proppfullt av frustration, alarmet tjöt för fullt i hans hjärna. Ett alarm som inte kunde stängas av för det destruktiva som hans mamma utsatt honom för i 13 år kan inte göras ogjort och han hade inte den mognad som behövs för att kunna acceptera verkligheten som den var. Jag är övertygad om att det är många familjehermsbarn som släpar runt på sin biologiska förälder som en ”osynlig huvudperson” och barnet kanske inte ens är medveten om det själv. Den här ”osynliga huvudpersonen” är orsaken till att alarmet går på högvarv och frustrationen påverkar barnet/tonåringens agerande mycket mer än vad du som familjehemsförälder eller lärare gör. Det spelar ingen roll att du är superengagerad och verkligen vill det bästa för honom/henne för du har inte barnets känslomässiga uppmärksamhet.

När vi vuxna blir utbränd, deprimerade eller är med om ett trauma så kan vi bli sjukskrivna. Men när det gäller barn och tonåringar så är det skolplikten som gäller, de ska till skolan oavsett hur de mår och helst ska de lära sig så att de kan prestera på proven och få betygen som behövs för att komma in på gymnasiet.

Vet du, jag tror att allting hade blivit annorlunda för grabben som bodde hos oss, jag tror att han hade klarat skolan om vi i stället hade lagt fokus på bygga upp en stark ömsesidig relation med honom och kunde få honom att känna sig trygg. Om vi hade kunnat minska på alarmet och frustrationen inom honom så hade han säkert kunnat få toppenbetyg. Men då kommer vi in på familjehemsvårdens dilemma: Barnet ska helst hem till de biologiska föräldrarna och det gör att många placerade barn och familjehem svävar runt i en oändlig oförutsägbarhet som de inte kan påverka – det kan väl beskrivas som rena motsatsen till trygghet.

Eva-Lena Edholm

I går läste jag en artikel i DN (22/10-17): “Larm om felaktiga diagnoser på barn” att det inte finns någon kvalitetssäkring på de neuropsykiatriska utredningar på barn som görs av privata vårdbolag, det förekommer felaktiga diagnoser på grund av ofullständiga utredningar och bristande kompetens. Barnpsykiatrikern Sven Román som har anmält sju felaktiga diagnoser anser att den här typen av NP-utredningar kräver en bred kunskap och inte bara en smal specialitet: “Har man en bred psykologkompetens så är man öppen för att barnets problematik kanske handlar om annat än en diagnos. Annars blir det lite som du frågar får du svar. Det räcker inte med att föräldrar och skolpersonal fyller i skattningsformulär. Man behöver prata med dem…” 

Bengt Persson som är ordförande i Sveriges Neuropsykologers förening, SNPF, säger: “Det finns psykiskt illamåendes som INTE är ADHD, autism eller ADD, utan bottnar i till exempel depression eller ätstörningar. Diagnoser kan inte ställas med hjälp av skattningsformulär. Människor behöver människor för att ta hand om människor.” 

Det finns ett sug efter diagnoser från skolan. De behöver ett intyg på en diagnos för att sätta in resurser. Men det finns ingenting i skollagen som säger det, men i praktiken fungerar det så…det har nästan blivit lite mode där det avvikande beteende lätt förklaras av med en diagnos” säger Ingmar Engström som är professor i barn- och ungdomspsykiatri som anser att man måste se till barnets hela situation: Hur är det hemma och i skolan?

(artikeln i DN är låst och därför länkar jag inte)

I mina föreläsningar försöker jag sprida det cirkulära synsättet som kommer från systemteorin:

Händelse —– försök att förstå orsaken —–hur jag kan göra för att hantera det som händer

Vi behöver vara öppna inför att det finns så MÅNGA olika orsaker till barns beteenden, vi ska inte stanna vid första bästa tolkning utan försöka förstå hur det är för barnet utifrån dess sammanhang;  till exempel hur relationer och samspelet med vuxna i hemmet och i skolan fungerar.

Och om vi dessutom är flera vuxna som pratar kring “vad skulle barnets beteende kunna bero på?” desto mer kan vi komma på utifrån våra olika perspektiv och erfarenheter, vi gissar helt enkelt eftersom vi inte är tankeläsare och vi hjälps åt att hitta undantagen = när det fungerar bra för att på så sätt utesluta eventuella tolkningar.

När vi är nyfiken och öppen för att hitta orsaken så har vi mycket större möjlighet att hitta en lösning som fungerar.

Eva-Lena Edholm