Jag kan vara en jäkel på att argumentera, med det menar jag att använda det reflexiva frågesättet för att försöka hitta olika perspektiv och definitioner för att reda ut missförstånd. Dessutom så är jag inte rädd att prata med myndighetspersoner utan ser dem helt enkelt som människor – vi är likvärdiga – Vissa upplever kanske det här som lite obekvämt, för vissa personer är inte van att ifrågasättas…

När jag var familjehem (2002 – 2011) så var jag på massor av skolmöten, de tonåringar som var placerade hos oss hade haft det svårt i skolan under många år och jag kände mig som ett litet kämpande lejon när jag försökte få till de förutsättningar som passade dem. Jag kände att det här var jag bra på och det var en stark anledning till att jag började läsa kurser på universitetet för att lära mig mer:  jag ser teoretisk kunskap som ett maktmedel. Dessutom så hjälpte jag inte bara de tonåringar som var placerade hos oss, det kändes meningsfullt och viktigt för mig.  Jag blev liksom “hög av glädje”. Jag brukade säga till min dåvarande man att jag borde bli en sån som företräder barn och tonåringar på möten med skolor.

Den här känslan får jag också när jag varit på möten med socialtjänsten och socialnämnden tillsammans med “Ingela” och “Rikard”. Jag tycker att det verkligen är dags att deras perspektiv av händelseförloppet och framtiden blir synligt. Ingela och Rikard är mer av den “alldeles för anpassningsbara sorten” som har trott att lösningen legat i att bara göra som myndigheterna säger. Jag har blivit deras kämpande lilla lejon,  tillsammans kämpar vi mot att barnen blir vårdnadsöverflyttande till familjehemmen och i stället får flytta hem.

En väldig fördel är att jag tycker om att vara förberedd, alla som varit på mina föreläsningar har nog sett att jag är en “manus-läsare”. Under mötet med socialnämnden i slutet av maj kunde jag dels läsa upp den text som jag skrivit tillsammans med Ingela och Rickard, dessutom fick varje ledamot en egen kopia av det och av utlåtandet från utredningshemmet Vårljus som i november 2013 ansåg att barnen INTE skulle familjehemsplaceras utan att familjen skulle behandlas tillsammans. Vi tänkte att de som sitter i socialnämnden bara fått socialtjänstens version och att de skulle få veta mer om det beslut som ska tas utifrån både lagen och den här specifika familjen. Nämndemän är helt vanliga människor, de behöver inte ha någon fördjupad kunskap om ämnet som de beslutar om.

Jag såg att de ca åtta nämndemännen lyssnade, jag såg deras reaktioner och jag kände av känslan i rummet. Men jag kände fel för trots allt så togs beslutet att skicka ärendet om vårdnadsöverflytt vidare till nästa instans – det blir rättegång.

Jag hoppas ändå att de läser den text de fick och reflekterar…

“…Ni har tagit beslut om LVU utifrån socialsekreterarnas berättelse och vi vill inte att ni ska ta beslut angående vårdnadsöverflytt utan att ha fått en mer realistisk syn på oss som biologiska föräldrar.

En vårdnadsöverflytt är ett väldigt stort ingrepp i en familjs liv, i ett barns liv.

Enligt sidan www.advokatlagerlof.se ska ”…vid eventuell vårdnadsöverflytt övervägas huruvida det är uppenbart bäst för barnet om vårdnadsöverflytt sker. Vid denna bedömning skall rätten beakta såväl barnets anknytning till familjehemmet som barnets anknytning till sina biologiska föräldrar. I de fall då de biologiska föräldrarna håller en god kontakt med sitt barn under det att barnet vistas i annat hem kan vårdnadsöverflytt inte komma i fråga. En vårdnadsöverflytt skall endast bli aktuell när en återförening inte kan komma till stånd trots långvariga och omfattande insatser.”

Vi har under placeringstiden alltid satt våra pojkar främst, vi har sett till att hålla kontakten och åkt många mil för umgänge. Under den första tiden av placeringen åkte vi bil i sammanlagt sju timmar för att få träffa våra barn i två timmars övervakade umgängen.

Vi har gått på föreläsningar, föräldrautbildningar och arbetat med personalen på Nätverkshuset för att bli bättre föräldrar och hitta vår självkänsla i föräldraskapet. Vi är dessutom beredd på att gå på ännu mer familjebehandling där samspelet mellan oss och barnen kan stärkas praktiskt. Vi anser att detta har betydelse för barnens fortsatta placering.

Vem är det som ska avgöra när vi är fullvärdiga föräldrar? Vad är en fullvärdig förälder? Vad är en tillräckligt bra förälder?

Vi är förmodligen mycket mer utbildade i anknytning, mognadsprocesser och modern utvecklingspsykologi än familjehemsföräldrarna, och vi kan använda det vi lärt oss i samspelet med våra barn.

För två veckor sedan begärde vi en hemtagningsutredning. För att socialnämnden ska kunna ta ställning till en begäran om att vård enligt LVU ska upphöra inleds då som sagt en utredning enligt 11 kap 1 § socialtjänstlagen(SoL). Vår önskan är att vår föräldrakapacitet blir ordentligt utredd och beslutet om eventuell vårdnadsöverflytt tas efter den utdelningen är klar …”

 

Tagged with:
 

När en familj blir familjehem så innebär det inte alls att de bara ska ”…öppna sitt hem för ett barn, ungdom eller ung vuxen, som inte har haft det så lätt i livet…” även om uppdragsgivarna kanske utrycker sig på det sättet. Som familjehemsförälder får du även en massa vuxna med på köpet som du tvingas ha ett samarbete med; socialhandläggare eller konsulenter (ofta så byts de dessutom ut mot nya precis när du tyckt att ni lärt känna varandra). Familjehemsföräldrarna ska också se till att stödja barnet i umgänget med de biologiska föräldrarna eftersom det övergripande målet för socialtjänstens arbete enligt SoL (6 kap. 1§) är att barnen ska återförenas med sin ursprungsfamilj.

När jag var familjehemsmamma tyckte jag att majoriteten av ”våra” biologiska föräldrar var en jobbig börda, jag har haft mammor som utsett mig till boven i dramat, det har varit skitsnack, verbala attacker och en pappa hotade till och med att bomba sönder vårt hus. Men vi skulle alltid vara trevliga och tillmötesgående mot dem, eftersom det var vårt uppdrag som familjehem.  Jag brinner för att hjälpa de barn som farit illa och har tänkt att alla barn blivit placerade av någon slags anledning. Min utgångspunkt har alltid varit att förbättra förutsättningarna för familjehemsföräldrarna, jag vill hjälpa barnen genom att utbilda de vuxna. Precis som alla andra människor så har jag utgått från det perspektiv som jag själv kan relatera bäst till. Men så träffade jag Ingela och Rikard…

Första gången vi blev fast i ett långt samtal var efter en av mina föreläsningar i Gävle 2014, Ingela och Rikard öppnade upp sig för mig och berättade att deras tre pojkar var omhändertagna och placerade i familjehem. Jag visste av egen erfarenhet (och genom de intervjuer som jag gjorde i min magisteruppsats) att familjehemsvården är som ett lotteri och oerhört personbundet eftersom Socialnämndens beslut bygger på socialsekreterarens rapporter när beslutet ska omprövas var sjätte månad (6 kap. 8§ SoL och 13 § andra stycket LVU). Det var genom Ingela och Rikard som jag upptäckte hur utlämnad en helt vanlig familj kan vara i dagens Sverige. Jag vill berätta deras historia för dig för att du också ska få en inblick i hur en familj på ett närmast slumpartat sätt kan trasslas in i vårt sociala ”skyddsnät” och hur svårt det kan vara att ta sig ur.

Alla namn är ändrade, personerna heter egentligen något annat. Den här frågan vill jag att du tar med dig in i starten av fallbeskrivningen: Om du och din familj behövde hjälp, skulle DU våga vända dig till socialtjänsten då? 

Ingela och Rikard bodde med sina tre grabbar Erik (f.03) Daniel (f. 04) och Alexander (f.d 07) i utkanten av ett samhälle med ungefär 6000 invånare i Gästrikland. Våren 2013 hade varit turbulent för Ingela och Rikard, de hade fått tre barn väldigt tätt och småbarnsåren hade slitit på förhållandet och när Ingela fick reda på att Rikard varit otrogen hamnade deras relation i en ordentlig kris. Stämningen mellan föräldrarna smittade självklart av sig på de tre pojkarna som plötsligt hamnade i bråk med varann nästan hela tiden. Ingela hade sedan tidigare tre uppvuxna barn där pappan tidigt försvann ur bilden och för henne var det viktigt att inte separera igen, hon ville hålla i hop familjen. Ingela ringde till ortens socialtjänst för att be om vägledning, hon hade ingen erfarenhet av hur de jobbade men hon trodde att de kunde erbjuda någon form av samtalsstöd eller parterapi som kunde hjälpa dem att få ordning på relationen igen.

Ungefär samtidigt så ställde Eriks fröken en fråga till sin klass av tio-åringar om något av barnen upplevt våld hemma hos sig. Erik räckte upp handen och berättade att hans mamma slagit hans lillebror Daniel. Det här tog fröken på största allvar – vilket är självklart för lärare, som har anmälningsplikt som ni säkert vet. Erik hämtades av socialtjänsten och mamman hämtades av polisen.

Det är Ingelas version av händelseförloppet som jag kommer att berätta. Jag är väl medveten om att det kan finnas fler perspektiv i ett sådant här ärende och mitt val är att tro på Ingela och Rikards berättelse eftersom jag anser att deras röst måste bli hörd i det här ärendet, det är dags för dem att sluta vara så ”snälla” och tillmötesgående mot myndigheterna. Det är dags att hjälpa familjen att bli hel igen. Alla citat kommer från min intervju med Ingela:

”Först visste jag ju inte varför pojkarna omhändertagits, sedan fick jag veta att vår äldsta pojke Erik (10 år) hade berättat för sin fröken om en situation som urartade, och jag skäms så fruktansvärt mycket över det här än i dag. Det var dagar när jag var totalt uttröttad och ledsen över problemen som jag och Rikard hade i vår relation, vi gjorde vårt bästa för att hålla barnen utanför det som hände men det visade sig sedan att framförallt Erik hört när vi grälade på kvällarna. Vid precis den situationen som Erik berättat om minns jag hur stressad jag var, frustrationen var på högvarv inne i huvudet och det kändes som om de yngsta pojkarna bråkade med varandra hela tiden. Jag tappade tålamodet, ryckte i sär dem och så slog jag min handflata på Daniels (8år) nakna rygg. Det var en sån där klatschsmäll och det blev ett rött märke efter min hand, inget blåmärke eller något utan det var mest en rodnad som försvann ganska snabbt. Jag tror att vi blev lika förvånade allihop för jag hade aldrig tagit i någon av dem på det sättet förut.”

Efter att Erik varit på samtal med personal från socialtjänsten så gick allting väldigt snabbt; två veckor före skolavslutningen placerades pojkarna i jourhem och de fick inte ha någon kontakt med sina föräldrar på hela sommaren eftersom Ingela och Rikard skulle utredas. Fast det var ju semestertider. Socialhandläggarna hade i slutändan några samtal enskilt med föräldrarna och sedan ett nätverksmöte med pojkarnas far- och morföräldrar, mostrar, Ingelas tre vuxna barn samt ett par som familjen brukade umgås med. Socialtjänsten sa att syftet med mötet var att de ville få fram vad föräldrarna behövde stöd och hjälp med.

”… men de har allihop sagt till mig och Rikard efteråt att det bara var negativa saker som togs upp och när de ifrågasatte det, sa socialtjänsten att det skulle bli ett till möte där fokus skulle ligga på föräldrarnas styrkor, men det mötet blev aldrig av.  När vi begärde ut journalen och våra släktingar fick läsa citat, blev de väldigt upprörda eftersom de kände sig missförstådda och kände inte igen det som det stod att de sagt.”

Nu vill jag att du ska fundera på: Vem är det som ska avgöra om DU är en tillräckligt bra förälder? 

Under hösten var hela familjen inskriven på ett utredningshem i Stockholm, det var Vårljus som fick uppdraget att undersöka samspelet dvs om Ingela och Rikard hade förmågan att vara föräldrar ( Det verkade som om det inte spelade någon roll alls att Ingela faktiskt varit ensamstående förälder till tre barn som numera var välfungerande vuxna med god utbildning, fast jobb och egna kärnfamiljer ) Ingela berättar att det var jobbigt att känna sig observerad hela tiden.

En kväll när vi föräldrar tjafsade lite med varandra vid kvällsmaten fick den äldste sonen Erik en panikattack, han berättade efteråt att socialhandläggaren sagt till honom innan de skulle åka till utredningshemmet att det här är mammas och pappas sista chans att skärpa sig, misslyckas de som kommer ni aldrig mera hem.”

När det började närma sig slutet på utredningstiden gav personalen på Vårljus socialhandläggaren en muntlig rapport via telefon; ”de ser att det finns saker som föräldrarna behöver hjälp med, men de ser inget behov av att omhänderta barnen. ” Efter det samtalet blev det nästintill omöjligt att få kontakt med socialtjänsten, Ingela fick uppfattningen att de redan då började jobba på att färdigställa utredningen för LVU omhändertagande av pojkarna och hon konstaterar att när de läste den så var den full av sakfel, socialhandläggaren hade till och med blandat ihop pojkarnas namn.

Den 15 november tog deras fall upp i socialnämnden och innan föräldrarna hunnit åka tillbaka till Vårljus ( sträckan Uppsala – Stockholm) så hade socialhandläggaren hämtat pojkarna och placerat dem i två familjehem.  Personalen på Vårljus grät när de berättade för Ingela och Rikard om händelseförloppet och om hur ledsna pojkarna varit, de sa också att de var förvånade att socialtjänsten gick mot deras rekommendationer och när fallet togs upp till överklagan i förvaltningsrätten så medverkade personal från Vårljus via telefonlänk och förtydligade sin bedömning om familjen. När föräldrarna överklagade till hovrätten fick överhuvudtaget inte bedömningen från Vårljus vara med.

Nu är det 2018, umgänget med sönerna har gått från att vara två år med övervakade telefonsamtal och övervakade två-timmars besök ( pojkarna bor 3,5 timmars bilväg enkel resa från föräldrarna) Ingela berättar:

”De bestämde att föräldrarna inte fick lämnas ensamma i rummet med barnen. Är jag en massmördare eller vad då? Det är så det kändes för mig”

Under det senaste året har grabbarna fått komma hem till sin ursprungsfamilj en hel helg i månaden. I somras var de faktiskt hemma i sammanlagt tre veckor.  När de gamla handläggarna slutade och gick över till den privata sektorn av familjehemsvården så har Ingela och Rikard haft både socialhandläggare och familjeterapeuter på Nätverkshuset som sagt till dem att deras ärende inte har skötts på ett bra sätt. Det har de sagt till föräldrarna i över två år – men varför händer inget?

Jag träffade Ingela och Rikard efter en av mina föreläsningar för tre år sedan, sedan dess så har de gått på varenda föreläsning som jag hållit här i Gävle. Vissa föreläsningar har de sett flera gånger och det beror inte på att de är några korkskallar utan de säger att de upptäcker någon ny insikt varje gång. Dessutom så har Ingela varit med i den mammagrupp som jag varit ledare för under två års tid på Qvinnokällan här i Gävle och båda två har gått mina senaste två föräldrautbildningar. Den 4 mars så kommer de att åka tre timmars bilresa för att vara med när jag leder en heldags föräldrakurs i Hudiksvall. Dessutom går de på parterapi sen två år tillbaka på Nätverkshuset.

Jag vet inga föräldrar som är så intresserade av att lära sig som de är! Jag har sagt till dem att de förmodligen är mycket mer utbildade inom föräldraskap än vad pojkarnas familjehemsföräldrar är, Ingela och Rikards problem ligger i att de tappat självförtroendet som föräldrar.

Ställ dig nu frågan: När är man en tillräckligt bra förälder?

Jag har aldrig hört dem säga något negativt om pojkarnas familjehemsföräldrar utan jag uppfattar det som att de kan se dessa extra vuxna som en resurs, och jag är säker på att de skulle hjälpa sina pojkar att hålla kontakten med familjehemmet när det blir hemflytt. Ingela och Rikards taktik har hela tiden varit att försöka göra situationen så bra som möjlig, de har hela tiden kämpat för att få behålla sin relation med barnen – men jag tycker faktiskt att de har varit för snälla.

Den 11 december 2017 kom ett brev där det stod att socialtjänsten överväger att göra vårdnadsöverflytt. Jag säger till dem att det är dags att göra en anmälan till IVO, det är dags att säga ifrån på skarpen och den här texten är ett första steg.

Jag vill avsluta genom att ge dig ytterligare information: De här pojkarna är placerade genom ett privat företag som erbjuder ”konsulentstödd familjehems-och jourhemsvård”. ( När Erik varit placerad ett tag så träffade han ingen konsulent eller barnsekreterare från socialtjänsten på över 1 år, tänk då på att de var väl medveten om att Erik sagt till en psykolog under utredningstiden på Vårljus att han skulle ta livet av sig om han placerades igen. ) När socialtjänsten köper in tjänster från ett sånt här företag så kostar det massor med pengar det kan vara allt från 35 000 – 70 000 kr i månaden för ett barn, vi vet inte vad den här planeringen egentligen kostar kommunen, för det har inte Ingela fått svar på.

Här kommer de sista frågorna: Vem tjänar på att de här tre pojkarna fortsätter att vara placerade? Vem tar ansvaret för de konsekvenser som det här ingreppet i deras barndom inneburit? Vem tar ansvaret för att fel beslut har tagits och kompenserar den här familjen; de vill bara bli en hel familj igen.  

Tagged with:
 

Det är dags att börja skriva här igen, våren har gått alldeles för fort och varit fullproppad med föreläsningar runt om i landet. Tyvärr så sköt jag upp namnändring (jag har bytt efternamn) på hemsidan och bloggen i sex månader bara för att det kändes så komplicerat ( som mattematik, och jag är INTE någon mattemänniska) Men det var inte egentligen mer komplicerat än att ringa ett telefonsamtal och delegera uppdraget till någon som kan fixa hemsidor så får jag ägna mig åt det som jag inte stressar mig lika mycket som matte: Föreläsa och att skriva.

Jag inför en ny tradition: Boktips. Min ambition är att tipsa om böcker som jag tycker är meningsfulla och fokus ligger på: Relationer mellan människor, föräldraskap och psykologisk utveckling. Allt samlat i kategorin: Boktips så det blir lättare att hitta.

Tonårsboken – så gick det för andra som liksom du undrade: Hur ska det här gå? av Catarina Kentell & Catharina Wöhlecke-Haglund ( 2017)

Den här boken innehåller ingen “metod” för hur du som förälder ska få din tonåring att bete sig som DU vill och  den här boken är dessutom helt befriad från akademisk text om utvecklingspsykologi, det gör att boken blir trovärdig och lätt att ta till sig.

När jag läser Tonårsboken får jag känslan av att sitta och prata med andra tonårsföräldrar och lära mig av de andras erfarenheter – “slippa uppfinna hjulet på nytt varje gång” –  Vi får läsa om hur “vanliga människor”: föräldrar och numera vuxna tonåringar från tolv olika familjer känner och tänker när de reflekterar kring tonårstiden. Det som verkligen förhöjer känslan av att jag får vara med under verkliga samtal är att föräldrarna och barnen oftast har helt olika uppfattningar, det blir så tydligt att alla människor har sina egna sanningar och perspektiv. De överraskar varandra.

Jag tänker att jag vill också ha såna här samtal med mina tonåringar när de blivit vuxna!

Boken är indelad i olika teman: Dilemman, tjat och gnat, föräldrar har också känslor, tillit, frigörelse m.m. Varje tema är i sin tur indelad i underrubriker där en förälder och den som var tonåring reflekterar kring händelser i deras liv, till exempel så berättar mamman”Christel” om hur hon själv blev lika känslosam som en tonåring när känslan av att förlora sitt barn och katastroftankarna slog till. “Christel” pratade med dottern “Anna” om det svåra att under den turbulenta tonårstiden veta om det som händer just nu är det värsta eller om det blir värre:

“…Tänk om man som förälder vetat att detta som händer nu bara är en knakning, det är bara en liten avstickare på vägen att bli vuxen. Det är helt normalt och kommer att rätta till sig igen…”

En annan tonåring “Molly” berättar om tiden då hon ska bo med sin mamma “Diana” igen efter några nästintill regellösa år då bott med sin pappa. Molly var fortfarande uppfylld av ilska mot mamman som tagit intiativ till skilsmässan och flyttat i hop med en ny man. När mamman ställde krav reagerade den 18-åriga Molly som en oerhört trotsig tonåring och hemsituationen var ohållbar. Som tur var så kom det en natt när de ägnade timmar åt att prata ut och rädda sin relation, Diana säger att hon inte vet hur hon tänkte då, men att hon vet hur hon tänker nu:

” … Som förälder har jag ansvar för att hjälpa mina barn att växa upp till ansvarsfulla och empatiska unga vuxna. Det gör jag inte om jag väljer att ducka för potentiella konflikter för att jag är rädd för att mina barn ska bli arga på mig…”

Efter avsnitten där föräldrar och f.d tonåringar har berättat så finns det utrymme för min egen reflektion i det korta avsnittet: ATT TÄNKA SJÄLV:

“…Nyckeln till att hitta tillbaka sitter nog många gånger i att ta det första steget, att få i gång samtalet och på en bra plats…”

“…Vad skulle du vilja prata med din tonåring om? Hur skulle ett gott resultat av samtalet se ut? Hur skulle ett bra samtal kunna starta? Vad är din bästa förhoppning att samtalet ska leda till?”

Sedan kommer en kort liten avdelning som heter: ATT TÄNKA TILLSAMMANS. Det är tips på hur du kan prata med din tonåring kring det här ämnet.

Det som jag tycker så mycket om i boken är: Naturligheten,  det är som att vi sitter tillsammans och pratar. Det är finns inga moraliska pekpinnar och politisk korrekthet. Det är ärliga berättelser om upplevelser. De korta avsnitten till reflektion ger dig inga svar, utan ambitionen är att få dig att fundera lite djupare och hitta den förståelse och lösning som passar dig, din tonåring och situation som ni lever i.

Det som jag känner är lite mindre bra är att alla familjerna kommer från liknade livsförhållanden, jag uppfattar det som att de flesta föräldrarna har hög levnadsstandard och att utbildningsnivån på föräldrarna är förhållandevis hög. Författarna skriver att de samlade i hop föräldrar från sina egna nätverk. Jag vet också att det är ett medvetet val som författarna gjort, de skriver att de valt bort berättelser som kräver professionell hjälp såsom allvarliga drogproblem, övergrepp och psykisk ohälsa. Men jag tycker samtidigt inte att det här är fel, om alla skulle inkluderas så skulle boken behöva bli väldigt mycket tjockare.

Här är länken till hemsidan: Tonårsboken 

 

 

Tagged with:
 
Alla vuxna har normer, värderingar, erfarenheter inom oss, medvetna eller omedvetna tankar om vad som anses vara ”normalt” beteende i familjer och relationer. Du har till exempel lärt dig vad som brukar leda till konflikt och hur konflikter ska hanteras. Men det här är ingen objektiv sanning om konflikter, för det är bara vad du har lärt dig under din uppväxt och det som du anser är normalt. Det här gör att du kanske tolkar att det är ett bråk och reagerar helt annorlunda än din partner eller kollega gör.
 
Bara för att du tycker att det är normalt så behöver inte det betyda att du har rätt. Du har din sanning och jag som har en helt annan uppväxt och andra erfarenheter har min sanning, det som är logiskt för mig behöver inte automatiskt vara logiskt för dig.
Perception det är förmågan att genom sina sinnen ta in, tolka och reagera på intryck från omvärlden och från oss själva.

 

Hjärnan plockar ut de delar som du upplever NU, som påminner om något du upplevt FÖRUT och det här sker automatiskt, du är oftast inte medveten om den här processen men om du känner igen det som någon säger eller gör, blir det intrycket liksom självlysande och du lägger märke till sånt som de andra kanske inte gör.

Om du till exempel har ett otryggt anknytningsmönster har din hjärna fått hantera många upplevelser som är negativa, och det innebär att hon fortsätter att synliggöra för dig att människor i din omgivning nervärderar dig – fast de kanske inte alls gör det, utan det handlar om att du tolkar det som händer som ytterligare ett bevis på att du inte duger.
Det är det här som gör att vissa människor uppfattas som så otroligt lättkränkta.

Det kan också vara så att du överreagerar på barnets beteende eftersom du har upplevt mycket skuld och skam i samspelet med dina föräldrar, men det här är du oftast inte medveten om…
Det blir lättare att förstå sig själv och sina egna reaktioner, genom att lära sig mer om hur vi människor funkar.
Det går att lära om och bryta ett negativt mönster.
Eva-Lena Edholm
 

När jag var familjehemsmamma fick jag sitta på möte efter möte med skolpersonal. Med en av killarna som var placerade hos oss så satt vi där varannan vecka i ett helt år, det var jag, grabben och så läraren. Vi var två engagerade vuxna som bara ville få hans skolgång att fungera och det gjorde den, fast med väldigt stapplande steg. Nu när jag ser tillbaka på det här så förstår jag att vi vuxna hade helt fel utgångsläge, för vi letade bara efter sätt att motivera honom till att plugga – som om vi kunde hitta en hemlig knapp hos honom som skulle fixa allt.

Nu ställer jag upp två påståenden här: ”Barn kan om de vill” och ”Barn vill om de kan”.
Om du läser dem lite snabbt så kanske du tycker att skillnaden ligger i hur meningarna avslutas; en slutar med ordet vill och den andra med kan. Men skillnaden mellan de här påståendena är oerhört mycket större än orden för skillnaden ligger i hur vi vuxna tänker om barn och tonåringars beteenden. Om vi säger till den där grabben på skolmötet att vi tror på honom, vi är säker på att han kan sköta skolan jättebra om han VILL. Då lägger vi ansvaret för att det är problem i skolan på honom, att det är hans beteende som är fel och att han bara behöver bli motiverad för att lyckas.

Under mina tidigare föreläsningar har jag sagt att människor är motiverade, det gäller bara att hitta det som motiverar och det är sant om jag tittar på människor utifrån ett systemteoretiskt synsätt. Men Ross W Green den amerikanske psykologen och författaren menar att ”Bristande motivation” kanske är den mest överskattade och mest överanvända förklaringen till varför vissa barn och tonåringar inte lever upp till våra förväntningar.

Ett visst barn kanske är väldigt intresserad av hajar och är motiverad till att lära sig allt om hajar – fast bara när hon får göra det på sitt eget vis. Hon är en sån där flicka som förmodligen aldrig kommer att bli motiverad till att lära sig om hajar på det sättet som läraren tycker är bäst. När det inte blir som vi tänkt så letar vi vuxna oftast efter fel hos barnet, fast det i själva verket är så att de vuxnas förväntningar på barnet krockar med de förmågor som just det här barnet har.

Vi har ett skolsystem och en läroplan som baseras på att barn är mogna när de börjar förskoleklass och automatiskt blir intresserad av det läraren säger. Har du tänkt på att vi aldrig skulle påstå att ett barn skulle välja att ha dyslexi, men samtidigt tycker vi vuxna ofta att de omogna barnen ska kunna välja att bete sig på ett visst sätt?

En omogen människa är mer styrd av känslor och har svårt att dämpa impulser och mycket lägre frustrationstolerans. Han/hon har svårt att lära sig av konsekvenser och gör ofta samma slags misstag om och om igen. En omogen människa har svårt att förstå hur han/hennes beteende påverkar andra människor. En omogen människa har svårt för förändringar som att avsluta en aktivitet eller om planerna blir ändrade. En omogen människa har svårt att fokusera på saker som han/hon tycker är tråkigt. Nu har jag räknat upp en massa beteenden som ofta förknippas med neuropsykiatriska funktionshinder, som till exempel ADHD men det är också ett tecken på till exempel omognad, anknytningsfrustration och traumatiseringar.

Om vi ser på barn utifrån ett utvecklingspsykologiskt perspektiv så är alla barns grundinställning att de vill göra rätt, det tillhör anknytningsinstinkten att vilja vara god. Motivationen till att bete sig bra finns alltså redan där, men det finns något som gör att de inte fungerar: Barn gör alltså rätt om de kan.

När vi var familjehem hade vi tonåringar placerade hos oss, den där grabben som jag gick på skolmöten med varannan vecka var 14 år och jag är helt säker på att han både var omogen, var traumatiserad och hade anknytningsproblematik (fast då vill jag tillägga att han inte alls var utåtagerande aggressiv eller hade självskadebeteende) Han hade varit med som så mycket konstigheter under sin uppväxt att hela hans inre var proppfullt av frustration, alarmet tjöt för fullt i hans hjärna. Ett alarm som inte kunde stängas av för det destruktiva som hans mamma utsatt honom för i 13 år kan inte göras ogjort och han hade inte den mognad som behövs för att kunna acceptera verkligheten som den var. Jag är övertygad om att det är många familjehermsbarn som släpar runt på sin biologiska förälder som en ”osynlig huvudperson” och barnet kanske inte ens är medveten om det själv. Den här ”osynliga huvudpersonen” är orsaken till att alarmet går på högvarv och frustrationen påverkar barnet/tonåringens agerande mycket mer än vad du som familjehemsförälder eller lärare gör. Det spelar ingen roll att du är superengagerad och verkligen vill det bästa för honom/henne för du har inte barnets känslomässiga uppmärksamhet.

När vi vuxna blir utbränd, deprimerade eller är med om ett trauma så kan vi bli sjukskrivna. Men när det gäller barn och tonåringar så är det skolplikten som gäller, de ska till skolan oavsett hur de mår och helst ska de lära sig så att de kan prestera på proven och få betygen som behövs för att komma in på gymnasiet.

Vet du, jag tror att allting hade blivit annorlunda för grabben som bodde hos oss, jag tror att han hade klarat skolan om vi i stället hade lagt fokus på bygga upp en stark ömsesidig relation med honom och kunde få honom att känna sig trygg. Om vi hade kunnat minska på alarmet och frustrationen inom honom så hade han säkert kunnat få toppenbetyg. Men då kommer vi in på familjehemsvårdens dilemma: Barnet ska helst hem till de biologiska föräldrarna och det gör att många placerade barn och familjehem svävar runt i en oändlig oförutsägbarhet som de inte kan påverka – det kan väl beskrivas som rena motsatsen till trygghet.

Eva-Lena Edholm

I går läste jag en artikel i DN (22/10-17): “Larm om felaktiga diagnoser på barn” att det inte finns någon kvalitetssäkring på de neuropsykiatriska utredningar på barn som görs av privata vårdbolag, det förekommer felaktiga diagnoser på grund av ofullständiga utredningar och bristande kompetens. Barnpsykiatrikern Sven Román som har anmält sju felaktiga diagnoser anser att den här typen av NP-utredningar kräver en bred kunskap och inte bara en smal specialitet: “Har man en bred psykologkompetens så är man öppen för att barnets problematik kanske handlar om annat än en diagnos. Annars blir det lite som du frågar får du svar. Det räcker inte med att föräldrar och skolpersonal fyller i skattningsformulär. Man behöver prata med dem…” 

Bengt Persson som är ordförande i Sveriges Neuropsykologers förening, SNPF, säger: “Det finns psykiskt illamåendes som INTE är ADHD, autism eller ADD, utan bottnar i till exempel depression eller ätstörningar. Diagnoser kan inte ställas med hjälp av skattningsformulär. Människor behöver människor för att ta hand om människor.” 

Det finns ett sug efter diagnoser från skolan. De behöver ett intyg på en diagnos för att sätta in resurser. Men det finns ingenting i skollagen som säger det, men i praktiken fungerar det så…det har nästan blivit lite mode där det avvikande beteende lätt förklaras av med en diagnos” säger Ingmar Engström som är professor i barn- och ungdomspsykiatri som anser att man måste se till barnets hela situation: Hur är det hemma och i skolan?

(artikeln i DN är låst och därför länkar jag inte)

I mina föreläsningar försöker jag sprida det cirkulära synsättet som kommer från systemteorin:

Händelse —– försök att förstå orsaken —–hur jag kan göra för att hantera det som händer

Vi behöver vara öppna inför att det finns så MÅNGA olika orsaker till barns beteenden, vi ska inte stanna vid första bästa tolkning utan försöka förstå hur det är för barnet utifrån dess sammanhang;  till exempel hur relationer och samspelet med vuxna i hemmet och i skolan fungerar.

Och om vi dessutom är flera vuxna som pratar kring “vad skulle barnets beteende kunna bero på?” desto mer kan vi komma på utifrån våra olika perspektiv och erfarenheter, vi gissar helt enkelt eftersom vi inte är tankeläsare och vi hjälps åt att hitta undantagen = när det fungerar bra för att på så sätt utesluta eventuella tolkningar.

När vi är nyfiken och öppen för att hitta orsaken så har vi mycket större möjlighet att hitta en lösning som fungerar.

Eva-Lena Edholm

 

Det är ofta som vi vuxna letar efter fel hos barnet när det i själva verket är så att de vuxnas förväntningar på barn krockar med barnets förmågor. Om vi bara ser barnets beteeden som orsaken till problem, så tror vi att lösningen är att förändra barnets beteende och vill vi bara få barn att lyda så fungerar det lättast om de vuxna använder metoder som innehåller hot, straff och belöningar. Men det ger bara en ytlig lösning.

När vuxna tycker att det är viktigast att få barnet att lyda och bete sig som de vuxna vill så lär sig inte barnet använda sin egen inre kompass kring vad han/hon tycker är rätt eller fel, du hjälper inte barnet bygga upp sin integritet eller självkänsla, du hjälper inte heller barnet att mogna och själv bli motiverad till förstå att vissa saker behöver jag göra fast det är tråkigt eftersom jag vinner något på det sen eller vissa grejer kan jag göra av omtanke till andra personer.

För att hitta en långsiktig lösning behöver du försöka förstå orsaken till att barnet är full av frustration, det är utbrott av frustration som du ser när barnet får aggressiva utbrott om och om igen. För att minska på utbrotten behöver du minska på barnets frustration och då gäller det att lista ut till exempel:

“Vad är det som gör att det har barnet får de här utbrotten om och om igen där han skriker, biter, slåss och kastar saker?”

“Vad är det som gör att den här tonåringen är självdestruktiv?”

Är det omognad?  Bär barnet på ett trauma?  Handlar det om en anknytningsprobematik? Är det något funktionshinder eller diagnos som vi inte vet om? Är barnet särbegåvat eller lågbegåvaut? Är det miljön eller gruppsammansättningen? Och framförallt: är det MITT sätt att tänka om barnets beteende och MITT sätt att bemöta barnet som triggar i gång frustrationen hos barnet?

Det kanske är så pass enkelt att DU behöver inse att barnet är en människa och att alla människor har känslor och behov som ska tas på allvar och respekteras…

Eva-Lena Edholm

 

 

 

Tagged with:
 

För att barnet ska växa och mogna så behöver föräldern ta sitt barn på allvar och respektera honom/henne, det betyder att den vuxna ska förstå att barnet är en egen individ och har rätt till sina egna tankar och känslor.

Att respektera någon betyder att du inte tar honom/henne för givet, om du inte förstår vad barnet menar så kan du fråga barnet och om barnet inte kan förklara med ord så kan du visa för honom/henne att du faktiskt vill förstå vad barnet försökte uttrycka.

När du respekterar ett barns behov, känslor och önskningar så stärker du han/hennes självkänsla – barnet finns inte till för att göra dig som förälder stolt eller någon slags “docka” som föräldern kan föra över sina egna önskningar och behov på. När du respekterar barnet så finns det större möjlighet att barnet växer upp med upplevelsen att “jag är den jag är och jag är duger och är värdefull precis som den jag är.” Det är självkänsla.

Här kommer ett boktips: Att möta sitt barn och sig själv – en bok om föräldraskap av Ingegerd Gavelin

EVa-Lena Edholm

Tagged with:
 

Det finns en trend i Sverige att ösa beröm över barnen. Många vuxna tror att när barnet får positiv uppmärksamhet för att hon gör bra saker, kommer hon att fortsätta göra bra saker så vi säger:
”Vad DUKTIG du är som klädde på dig själv!”
”Vad BRA att du dukade av din tallrik!”

Men jag minns hur irriterad jag blev när min pappa envisades med att säga ”Vad BRA du är på att dammsuga Eva-Lena” varenda gång jag dammsög när jag var barn och tonåring. Han trodde att han var snäll, men jag minns att jag kände mig provocerad: ”Hur svårt kan det vara att vara BRA på att dammsuga?” När han sa att jag var bra på att dammsuga så kändes det lite som att jag var en hund eller nåt.

Jag fortsatte att dammsuga hemma lite då och då, men jag gjorde det INTE för att få beröm, utan jag gjorde det för att jag märkte att det var värdefullt för mamma och pappa när vi i familjen hjälptes åt att städa.
Det är en del av trygg anknytning att vilja vara god för sina föräldrar.

När vi berömmer barn och belönar det som barn gör helt hejdlöst, så värderar vi bara barnets prestationer. Det är lätt att bli beroende av beröm och det gör att drivkraften att prestera och få beröm växer – och det blir en bra grogrund för att bli en vuxen som bli en högpresterande vuxen som riskerar att bli utbränd….  jag tror inte att någon förälder vill ge sitt barn det utgångsläget i arbetslivet.

När det finns ett straff – eller belöningssystem så börjar vi människor att göra saker för att undvika straff eller få en belöning, i stället för att göra sysslan för att jag vill eller inser att jag borde göra det här. Det finns en risk att barnet inte lär sig att använda sin inre kompass kring vad som han/hon känner är rätt eller fel, utan bara följer någon annans anvisningar.
Vill vi att barnen ska bli vuxna som bara lyder, eller  vill vi att de ska lära sig att följa sin egen moral?

När vuxna använder ett belöningssystem kan det också innebära att barnet efter ett tag struntar i att göra det som den vuxna önskar, eftersom det har gått inflation i systemet, belöningen ger inte samma glädje längre.
– Då blir det liksom okej att göra fel för jag ville ändå inte ha belöningen…

De psykologer och läkare som jag tror på tex. Gordon Neufeld, Lars H Gustafsson, Ben Furman, Petra Krantz Lindgren, Bo Hejlskov Elvén, Ross W Green är kritiska mot det här beteeendeorienterade synsättet. De menar ( precis som jag) till exempel att om vi lägger fokus på att bara se barnets beteende och vill förändra barnets beteende, så blir barnet som ett objekt – en sak – som har ett beteende som ska anpassas till de vuxnas vilja eller anpassas till gruppen. De menar att vi behöver se både barn och vuxna som två subjekt – två individer som där båda två har känslor, behov, önskningar och att barnet och den vuxna påverkar varandra, det är ett samspel.

Jesper Juul är en av dem som också är kritisk mot metoder som ska ändra beteendet hos barn med hjälp av konsekvenser eller belöningar.
Han säger att problemet är att de här metoderna fungerar: Barnet blir lugnare, uppför sig bättre det blir färre konflikter.
Det är så här som de mäter resultatet av de här metoderna.

På längre sikt fungerar de inte, eftersom de här metoderna tar för lite hänsyn till VAD det är som är orsaken till att barnet har ett destruktivt beteende, de tar inte hänsyn till barnets inre värld och till HUR barnets relationer till de viktigaste personerna fungerar.

Eva-Lena Edholm

 

Känner du igen det här citatet från Jesper Juul: “Ett kränkt barn slutar inte älska sina föräldrar. Det slutar älska sig själv.” Jag tycker själv att det är något av ett klassiskt citat som dyker upp i mitt flöde på Facebook och Instagram lite då och då, men vad betyder det egentligen?

Är det så att ALLA barn älskar sina föräldrar? Måste vi älska våra föräldrar?

Jag tror att det handlar om mer abstrakta känslor än att älska någon, jag tror mer på att det handlar om anknytning och jag tror att du kan vara anknuten till dina föräldrar utan att du älskar honom eller henne. (Det här är alltså bara vad jag tror, jag kommer inte i håg att jag läst precis om det här någonstans)

Anknytning är en instinkt som vi föds med, det första som en nyfödd bäbis strävar efter är någon vuxen att anknyta till: Få vara nära och känna sig trygg i att jag ska få fortsätta vara nära den här personen. Det är ren instinkt och alltså ingenting som ett barn väljer, barnet väljer inte att vara anknuten till en specifik vuxen.

Om jag jämför det med att älska någon så är det samma slags abstrakta känsla, du kan inte tvinga någon att bli kär i dig och du kan inte tvinga fram känslor av kärlek hos dig själv även om du vet att den här personen vore perfekt att vara tillsammans med. Jag tror att de flesta av oss har upplevt någon form av olycklig kärlek – den känns. Du kan också fortsätta ha en relation med en person som behandlar dig riktigt dåligt, du kan helt enkelt känna att du älskar den här personen och ägna år efter år åt en relation som egentligen är dålig för dig.

När ett barn är starkt anknuten till sin förälder så innebär det att barnet ser den vuxna som sin orienteringspunkt dvs den vuxna som lär barnet om hur det är att vara människa, hur jag själv “är” och vad andra personer tycker om mig. Det lilla barnet lär sig redan under sina första år hur det är “normalt” att bete sig i relationer och hur det är “normalt” att bete sig som förälder. Men eftersom hjärnan inte kan censurera bort anknytningar som är dåliga för mig själv så fortsätter barnet att sträva efter att få närhet och lära sig av en förälder som är riktigt jäkla dålig i sin roll som förälder – han/hon har helt enkelt inte förmågan att vara förälder –

När barnet inte får vara nära sina föräldrar känslomässigt eller psykologiskt så upplever barnet sig separerad, och eftersom anknytningsinstinkten gör föräldern till oreinteringspunkten som barnet lär sig av så innebär det massor av lektioner av att det är mig det är fel på.

Det här barnet får inte den trygga anknytning som är “växtnäringen” som får den grodd av självkänsla som vi alla föds med att växa och utvecklas. Som Jesper Juul skriver: “…slutar älska sig själv.” Utan den trygga anknytningen så är det också mycket svårare för barnet att bygga upp sin egen identitet och hitta sin egen integritet.

Det som är riktigt komplicerat är att upplevelsen av separation inte ens behöver vara sann. Om jag till exempel skulle tro att Tommie som jag är förlovad med och älskar väldigt mycket, om jag skulle tro att han är otrogen mot mig eller vill göra slut så kan jag lova att det känns i hela min kropp rent fysiskt och dessutom så skulle jag bli helt uppfylld av svåra känslor.

Det finns barn som växer upp i familjer som verkar vara välfungerande på ytan, men har ett samspel med en atmosfär som är så “giftig”att barnet upplever sig psykologiskt misshandlad – fast det är “bara känslor” och mycket svårare att förklara för någon utomstående. Föräldern kanske inte ens är medveten om att barnet har den här upplevelsen och det är definitivt svårare att sluta med något som är så abstrakt för “sändaren” men förödande för “mottagaren.”

Eftersom vi inte väljer den som vi anknutit till så kan vi inte heller välja bort den personen. När anknytningen inte fungerar så blir barnet uppfylld av frustration som behöver komma ut och det blir i aggressiva attacker = tex bråk, skrik, skada någon annan, skada mig själv, sluta äta, självmord m.m

Som vuxen kan vi göra ett aktivt val och rent intellektuellt bestämma oss för att bryta kontakten med min förälder,  men strävan efter anknytning finns alltid kvar och påverkar hur jag mår – fast jag kanske inte alls kopplar i hop det med att det handlar om anknytningsfrustration….

Hjärnan kan inte må dåligt utan orsak så då hittar människan på orsaker; det är arbetets fel, jag är så fet,  det är min relation som gör att jag mår dåligt eller så kanske jag utvecklar någon slags tvång och blir superpedantisk.
När den “alternativa orsaken” är fixad så stängs alarmet av en stund, men sätts i gång igen eftersom det inte var den primära orsaken.

Det går att stänga av kroppens alarm från anknytningsfrustrationen, det går att lösgöra sig från anknytningen MEN då behöver jag anpassa mig till verkligheten som den är på ett känslomässigt plan och jag behöver känna den fruktlöshet som den här insikten ger.

Jag tror att Jesper Juul också är medveten om det här, men det skulle ju bli ett väldigt långt citat och inte alls lika “slagkraftigt”…

 

Eva-Lena Edholm