Det kan vara väldigt svårt att uppfostra barn, särskilt när barnet har ett tungt mentalt bagage att släpa på som gör att “det gamla vanliga sättet” att fostra kan göra situationen ännu värre.
Men det finns lite saker som är värt att tänka på för dig som vuxen att tänka på i sådana lägen:

Ett omoget barn (upp till ca 7 år under bra förutsättningar och omogenheten kan sitta i hela livet om det vill sig illa…. mognad handlar INTE om ålder) har inte förmågan att lära sig av sina misstag eftersom han/hon inte kan anpassa sig till att det inte funkar och hitta en ny lösning. 

Ett omoget barn styrs av sina impulser och instinkter, saker “bara händer” och kan förvåna barnet lika mycket som den vuxna.
Ett omoget barn har svårt i skolan eftersom han/hon inte kan känna blandade känslor “Jag tycker att det här är tråkigt, men jag förstår att jag behöver göra det som läraren säger”
Ett omoget barn har inte förmågan att se på saker ur olika perspektiv utan känner en känsla åt gången: Det här är tråkigt – jag gör något som jag tycker är roligt.
Genom att känna en känsla åt gången är det svårare att hantera impulser – barnet blir arg, nyfiken, rädd och agerar ut den känslan eftersom det inte ännu finns lugnande emotioner (känslor på ett djupare plan) som kommer in som en bromskloss:
Arg på min syster + omtanke = tålamod, överseende dvs jag slår inte henne fast jag egentligen skulle vilja.

Ett barn som visar aggression – slåss, skriker, har sönder osv. visar egentligen en symtom på frustration. 
Frustration betyder att det är någonting som inte fungerar, i bland är det medvetet men ofta – som hos barn med tungt bagage – är frustrationen omedveten; det som gör oss mest frustrerade är när anknytning inte fungerar.

När du agerar för att stoppa det aggressiva hos barnet – är det symtomen du stoppar, i alla fall hur symtomen tog sig uttryck. 
Aggressionen finns kvar, eftersom det är en symtom för frustration, och aggression kan uttryckas på många sätt:
Den kan förflyttas så att någon annan person på en annan plats och på en senare tid får känna av aggressionen, den kan riktas mot djur, saker eller leda till attacker på mig själv: Självskadebeteende.

Det finns en “allmän sanning” att det är bra att ignorera barns dåliga beteende och uppmuntra det positiva. Har du ett barn som upplevt mycket separation kan det här uppfostringssättet leda till ännu större problem – tänk på att just den här symtomen kan försvinna, men dyka upp på något annat sätt. 

Det som sårar allra mest är separation och det innebär inte bara fysisk separation utan också att tex bli ignorerad eftersom det ger en känsla av att “jag inte duger – jag är för jobbig att hantera osv” 

När vuxna använder separationsbaserade konsekvenser så är det som att säga till barnet: Du har upplevt för mycket separation, du är rädd för separation och det sätter i gång en anknytningsfrustration i din hjärna som du inte kan hantera eftersom du inte är mogen – din frustration blir till din symtom = aggression som är riktad mot att förstöra osv.

När den vuxne då använder separationsbaserade konsekvenser = ignorering är det som att trycka upp i ansiktet på barnet att du INTE kan vara trygg i den här relationen, när jag ignorerar dig så betyder det att du inte är inbjuden till mig. 
Det du ger barnet är alltså: jag ser att du är frustrerad och här ska du få lite mer upplevd separation som höjer din frustration och ger mer symtom

Det är inte lätt att uppfostra barn….

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

[+] Zaazu Emoticons Zaazu.com