Jag läste en gång i en psykologibok att den största stressoren är möten med andra människor därför att resultatet av mina handlingar är oförutsägbara. Det här var något som jag kände igen från min tid som familjehemsförälder där hade jag ofta riktigt bra samtal med någon av tonåringarna, och kunde kännas som om vi verkligen förstått varandra för att upptäcka någon dag senare att hon gjorde precis tvärtom mot jag sagt.

Att människor är olika är lätt att se eftersom det är skillnad på oss rent utseendemässigt, vi har också olika förutsättningar utifrån varifrån vi råkat födas och i vilket samhälle vi lever i. Men att vi är olika på insidan är ganska lätt att glömma bort, du kan tro att verkligheten är det som du ser från dina ögon och att de värderingar som du har är det som är normalt och logiskt. 

Inom systemteorin säger man att varje människa är ett system med sina egna specifika erfarenheter, kunskap, egenskaper, anknytningshistorik, inre arbetsmodeller, trauman m.m  När jag säger något som är helt logiskt för mig, så kanske ditt system inte tolkar det jag sa som jag hade tänkt, för du är också ett system med dina erfarenheter, kunskaper, egenskaper, anknytning, anknytningshistorik, trauman m.m 

Det som kommer ur ditt system …. det som du gör eller det som du säger blir kanske något helt annat än vad jag hade tänkt.

Men det som du gör/säger är logiskt för dig.

Vi behöver lära oss att skilja mellan det jag ser, vad tolkar jag utifrån det jag ser och vad gör tolkningen med mig, vad leder min reaktion till? 

I samspelet mellan människor är det lätt att tro att min egna tolkning representerar sanningen om den andra människan. Det är lätt att tro att det jag tolkar, är det jag ser. 

När något händer eller i ett samtal har vi en tendens att se/höra det som berör oss mest, det kan handla om jag har liknande erfarenheter från förut eller mycket kunskap om passar in i sammanhanget. Vi ser alltså det som vi ”vill se”. Det som betyder något för oss själva hamnar i förgrunden.

Det här kan jag känna igen hos mig själv när jag var yngre och väldigt kär i en kille som hade väldigt svårt att visa sina känslor för, men jag var en fena på att tolka det han gjorde som kärlek. När han hade köpt fil så tolkade jag det som att han älskade mig, men tänk om han bara ville äta fil!?

I efterhand så kan jag konstatera att jag nog lät för många år gå medan jag tolkade helt ovidkommande saker som kärlek. 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

[+] Zaazu Emoticons Zaazu.com