Det som vi behöver komma i håg är att vi alla är människor och vi påverkas av den erfarenhet vi samlat på oss. Väldigt mycket av det som präglat oss har skett omedvetet och mycket mer än vad vi tror hänger i hop med hur de viktiga vuxna har bemött oss när vi var liten – anknytning. Det här gör att det kan komma tankar, känslor och kroppsliga reaktioner som vi faktiskt inte förstår oss på, men det påverkar våra tankar om oss själva och vårt bemötande mot andra människor.

Har du koll på din drivkraft och om du har något mönster? Finns det tillfällen då du slutar lyssna färdigt på en persons berättelse, tillfällen då du skapar din egen hypotes och bara väntar på att han/ hon pratat klart för att du ska kunna leverera din uppfattning och sanning om hur situationen ska hanteras?

Jag vet om mina mönster, men det var verkligen inte lätt att upptäcka det och då har jag både mycket arbetslivserfarenhet och teoretisk kunskap. Dessutom så vet jag att det här är ett ständigt pågående arbete; jag behöver vara medveten om att jag har lätt för att “förstå för fort” och jag behöver lyssna mer lyhört och ställa följdfrågor…

I går fick jag veta genom Facebook att under socionomutbildningen så ingår mycket tid för reflektion och det tycker jag är bra, precis lika bra tycker jag att det är att blivande familjehem undersöks ordentligt i form av djupintervjuer och utbildning.

Men jag känner forfarande att det fattas något, hur ska vi annars kunna förklara det som händer inom familjehemsvården?

För någon dag sen lyssnade jag på P1 Dokumentären “Att ta ett barn” och förvånades över hur olika socialtjänster arbetar. I de här programmen (del 1 & 2) får vi möta den biologiska pappan Tobias som kämpar för att få hem sin son, barnet placerades på grund av biologiska mammans oförmåga men uppfattningen vi får av Tobias är att han skulle kunna ta hand om sin pojke.  Nu får vi bara veta Tobias version, men den visar på hur motarbetad han blir av Bollnäs socialtjänst. Och Tobias är inte ensam, jag har lyssnat på Filters Podcast “Utan min dotter” som också handlar om när socialtjänsten motarbetar de biologiska föräldrarna.

Samma dag så läser jag inlägg i en grupp för familjehemsföräldrar berättelse efter berättelse om hemflyttar som skett alldeles för hastigt till biologiska föräldrar som knappt känner barnet och det placerade barnet efter hemflytt förlorat all kontakt med sina psykologiska föräldrar, för det är den sortens föräldrar som familjehemmet blivit för dessa barn.

Vi har en komplicerad familjehemsvård där vissa vuxna bestämmer att barn absolut ska hem till de biologiska föräldrarna, då använder de anknytning som argument  för att barnet ska hemflyttas MEN glömmer bort att barnets primära anknytning faktiskt har blivit familjehemsföräldrarna. I andra fall finns vissa vuxna som motarbetar biologiska föräldrar som faktiskt har förmågan att bli en bra förälder och de gör sitt bästa för att förhindra en anknytning.

Det som borde vara i fokus är barnets bästa, men tyvärr så är familjehemsvården så otroligt personbundet. Det som gör stor skillnad för det placerade barnet är VEM som är barnets kontakt på socialtjänsten, VILKA som arbetar på den socialtjänsten och VILKA som sitter i socialnämnden. Dessutom innebär VILKA som är familjehemsföräldrar en stor skillnad för barnets utveckling.

Det är lätt att göra sig av med familjehem som inte fungerar, men den personal som arbetar inom socialtjänsten och fattar ologiska beslut eller har svårt för att samarbeta  verkar bli kvar år efter år efter år….

Vi är alla människor och när vi arbetar med dessa barn så borde vi verkligen göra vårt bästa för att förstå de drivkrafter och mönster vi har, och jag är säker på att du – precis som jag – behöver vara medveten om att det här är ett ständigt pågående arbete.

Var självkritisk och reflektera mer kring din arbetsuppgift, det vinner familjehemsvården på.

 

 

 

 

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

[+] Zaazu Emoticons Zaazu.com