I går läste jag en artikel i DN (22/10-17): “Larm om felaktiga diagnoser på barn” att det inte finns någon kvalitetssäkring på de neuropsykiatriska utredningar på barn som görs av privata vårdbolag, det förekommer felaktiga diagnoser på grund av ofullständiga utredningar och bristande kompetens. Barnpsykiatrikern Sven Román som har anmält sju felaktiga diagnoser anser att den här typen av NP-utredningar kräver en bred kunskap och inte bara en smal specialitet: “Har man en bred psykologkompetens så är man öppen för att barnets problematik kanske handlar om annat än en diagnos. Annars blir det lite som du frågar får du svar. Det räcker inte med att föräldrar och skolpersonal fyller i skattningsformulär. Man behöver prata med dem…”
Bengt Persson som är ordförande i Sveriges Neuropsykologers förening, SNPF, säger: “Det finns psykiskt illamåendes som INTE är ADHD, autism eller ADD, utan bottnar i till exempel depression eller ätstörningar. Diagnoser kan inte ställas med hjälp av skattningsformulär. Människor behöver människor för att ta hand om människor.”
“Det finns ett sug efter diagnoser från skolan. De behöver ett intyg på en diagnos för att sätta in resurser. Men det finns ingenting i skollagen som säger det, men i praktiken fungerar det så…det har nästan blivit lite mode där det avvikande beteende lätt förklaras av med en diagnos” säger Ingmar Engström som är professor i barn- och ungdomspsykiatri som anser att man måste se till barnets hela situation: Hur är det hemma och i skolan?
(artikeln i DN är låst och därför länkar jag inte)
I mina föreläsningar försöker jag sprida det cirkulära synsättet som kommer från systemteorin:
Händelse —– försök att förstå orsaken —–hur jag kan göra för att hantera det som händer
Vi behöver vara öppna inför att det finns så MÅNGA olika orsaker till barns beteenden, vi ska inte stanna vid första bästa tolkning utan försöka förstå hur det är för barnet utifrån dess sammanhang; till exempel hur relationer och samspelet med vuxna i hemmet och i skolan fungerar.
Och om vi dessutom är flera vuxna som pratar kring “vad skulle barnets beteende kunna bero på?” desto mer kan vi komma på utifrån våra olika perspektiv och erfarenheter, vi gissar helt enkelt eftersom vi inte är tankeläsare och vi hjälps åt att hitta undantagen = när det fungerar bra för att på så sätt utesluta eventuella tolkningar.
När vi är nyfiken och öppen för att hitta orsaken så har vi mycket större möjlighet att hitta en lösning som fungerar.
Dela med dig av det här blogginlägget!
