Jag kan vara en jäkel på att argumentera, med det menar jag att använda det reflexiva frågesättet för att försöka hitta olika perspektiv och definitioner för att reda ut missförstånd. Dessutom så är jag inte rädd att prata med myndighetspersoner utan ser dem helt enkelt som människor – vi är likvärdiga – Vissa upplever kanske det här som lite obekvämt, för vissa personer är inte van att ifrågasättas…
När jag var familjehem (2002 – 2011) så var jag på massor av skolmöten, de tonåringar som var placerade hos oss hade haft det svårt i skolan under många år och jag kände mig som ett litet kämpande lejon när jag försökte få till de förutsättningar som passade dem. Jag kände att det här var jag bra på och det var en stark anledning till att jag började läsa kurser på universitetet för att lära mig mer: jag ser teoretisk kunskap som ett maktmedel. Dessutom så hjälpte jag inte bara de tonåringar som var placerade hos oss, det kändes meningsfullt och viktigt för mig. Jag blev liksom “hög av glädje”. Jag brukade säga till min dåvarande man att jag borde bli en sån som företräder barn och tonåringar på möten med skolor.
Den här känslan får jag också när jag varit på möten med socialtjänsten och socialnämnden tillsammans med “Ingela” och “Rikard”. Jag tycker att det verkligen är dags att deras perspektiv av händelseförloppet och framtiden blir synligt. Ingela och Rikard är mer av den “alldeles för anpassningsbara sorten” som har trott att lösningen legat i att bara göra som myndigheterna säger. Jag har blivit deras kämpande lilla lejon, tillsammans kämpar vi mot att barnen blir vårdnadsöverflyttande till familjehemmen och i stället får flytta hem.
En väldig fördel är att jag tycker om att vara förberedd, alla som varit på mina föreläsningar har nog sett att jag är en “manus-läsare”. Under mötet med socialnämnden i slutet av maj kunde jag dels läsa upp den text som jag skrivit tillsammans med Ingela och Rickard, dessutom fick varje ledamot en egen kopia av det och av utlåtandet från utredningshemmet Vårljus som i november 2013 ansåg att barnen INTE skulle familjehemsplaceras utan att familjen skulle behandlas tillsammans. Vi tänkte att de som sitter i socialnämnden bara fått socialtjänstens version och att de skulle få veta mer om det beslut som ska tas utifrån både lagen och den här specifika familjen. Nämndemän är helt vanliga människor, de behöver inte ha någon fördjupad kunskap om ämnet som de beslutar om.
Jag såg att de ca åtta nämndemännen lyssnade, jag såg deras reaktioner och jag kände av känslan i rummet. Men jag kände fel för trots allt så togs beslutet att skicka ärendet om vårdnadsöverflytt vidare till nästa instans – det blir rättegång.
Jag hoppas ändå att de läser den text de fick och reflekterar…
“…Ni har tagit beslut om LVU utifrån socialsekreterarnas berättelse och vi vill inte att ni ska ta beslut angående vårdnadsöverflytt utan att ha fått en mer realistisk syn på oss som biologiska föräldrar.
En vårdnadsöverflytt är ett väldigt stort ingrepp i en familjs liv, i ett barns liv.
Enligt sidan www.advokatlagerlof.se ska ”…vid eventuell vårdnadsöverflytt övervägas huruvida det är uppenbart bäst för barnet om vårdnadsöverflytt sker. Vid denna bedömning skall rätten beakta såväl barnets anknytning till familjehemmet som barnets anknytning till sina biologiska föräldrar. I de fall då de biologiska föräldrarna håller en god kontakt med sitt barn under det att barnet vistas i annat hem kan vårdnadsöverflytt inte komma i fråga. En vårdnadsöverflytt skall endast bli aktuell när en återförening inte kan komma till stånd trots långvariga och omfattande insatser.”
Vi har under placeringstiden alltid satt våra pojkar främst, vi har sett till att hålla kontakten och åkt många mil för umgänge. Under den första tiden av placeringen åkte vi bil i sammanlagt sju timmar för att få träffa våra barn i två timmars övervakade umgängen.
Vi har gått på föreläsningar, föräldrautbildningar och arbetat med personalen på Nätverkshuset för att bli bättre föräldrar och hitta vår självkänsla i föräldraskapet. Vi är dessutom beredd på att gå på ännu mer familjebehandling där samspelet mellan oss och barnen kan stärkas praktiskt. Vi anser att detta har betydelse för barnens fortsatta placering.
Vem är det som ska avgöra när vi är fullvärdiga föräldrar? Vad är en fullvärdig förälder? Vad är en tillräckligt bra förälder?
Vi är förmodligen mycket mer utbildade i anknytning, mognadsprocesser och modern utvecklingspsykologi än familjehemsföräldrarna, och vi kan använda det vi lärt oss i samspelet med våra barn.
För två veckor sedan begärde vi en hemtagningsutredning. För att socialnämnden ska kunna ta ställning till en begäran om att vård enligt LVU ska upphöra inleds då som sagt en utredning enligt 11 kap 1 § socialtjänstlagen(SoL). Vår önskan är att vår föräldrakapacitet blir ordentligt utredd och beslutet om eventuell vårdnadsöverflytt tas efter den utdelningen är klar …”
Dela med dig av det här blogginlägget!
