När en familj blir familjehem så innebär det inte alls att de bara ska ”…öppna sitt hem för ett barn, ungdom eller ung vuxen, som inte har haft det så lätt i livet…” även om uppdragsgivarna kanske utrycker sig på det sättet. Som familjehemsförälder får du även en massa vuxna med på köpet som du tvingas ha ett samarbete med; socialhandläggare eller konsulenter (ofta så byts de dessutom ut mot nya precis när du tyckt att ni lärt känna varandra). Familjehemsföräldrarna ska också se till att stödja barnet i umgänget med de biologiska föräldrarna eftersom det övergripande målet för socialtjänstens arbete enligt SoL (6 kap. 1§) är att barnen ska återförenas med sin ursprungsfamilj.

När jag var familjehemsmamma tyckte jag att majoriteten av ”våra” biologiska föräldrar var en jobbig börda, jag har haft mammor som utsett mig till boven i dramat, det har varit skitsnack, verbala attacker och en pappa hotade till och med att bomba sönder vårt hus. Men vi skulle alltid vara trevliga och tillmötesgående mot dem, eftersom det var vårt uppdrag som familjehem.  Jag brinner för att hjälpa de barn som farit illa och har tänkt att alla barn blivit placerade av någon slags anledning. Min utgångspunkt har alltid varit att förbättra förutsättningarna för familjehemsföräldrarna, jag vill hjälpa barnen genom att utbilda de vuxna. Precis som alla andra människor så har jag utgått från det perspektiv som jag själv kan relatera bäst till. Men så träffade jag Ingela och Rikard…

Första gången vi blev fast i ett långt samtal var efter en av mina föreläsningar i Gävle 2014, Ingela och Rikard öppnade upp sig för mig och berättade att deras tre pojkar var omhändertagna och placerade i familjehem. Jag visste av egen erfarenhet (och genom de intervjuer som jag gjorde i min magisteruppsats) att familjehemsvården är som ett lotteri och oerhört personbundet eftersom Socialnämndens beslut bygger på socialsekreterarens rapporter när beslutet ska omprövas var sjätte månad (6 kap. 8§ SoL och 13 § andra stycket LVU). Det var genom Ingela och Rikard som jag upptäckte hur utlämnad en helt vanlig familj kan vara i dagens Sverige. Jag vill berätta deras historia för dig för att du också ska få en inblick i hur en familj på ett närmast slumpartat sätt kan trasslas in i vårt sociala ”skyddsnät” och hur svårt det kan vara att ta sig ur.

Alla namn är ändrade, personerna heter egentligen något annat. Den här frågan vill jag att du tar med dig in i starten av fallbeskrivningen: Om du och din familj behövde hjälp, skulle DU våga vända dig till socialtjänsten då? 

Ingela och Rikard bodde med sina tre grabbar Erik (f.03) Daniel (f. 04) och Alexander (f.d 07) i utkanten av ett samhälle med ungefär 6000 invånare i Gästrikland. Våren 2013 hade varit turbulent för Ingela och Rikard, de hade fått tre barn väldigt tätt och småbarnsåren hade slitit på förhållandet och när Ingela fick reda på att Rikard varit otrogen hamnade deras relation i en ordentlig kris. Stämningen mellan föräldrarna smittade självklart av sig på de tre pojkarna som plötsligt hamnade i bråk med varann nästan hela tiden. Ingela hade sedan tidigare tre uppvuxna barn där pappan tidigt försvann ur bilden och för henne var det viktigt att inte separera igen, hon ville hålla i hop familjen. Ingela ringde till ortens socialtjänst för att be om vägledning, hon hade ingen erfarenhet av hur de jobbade men hon trodde att de kunde erbjuda någon form av samtalsstöd eller parterapi som kunde hjälpa dem att få ordning på relationen igen.

Ungefär samtidigt så ställde Eriks fröken en fråga till sin klass av tio-åringar om något av barnen upplevt våld hemma hos sig. Erik räckte upp handen och berättade att hans mamma slagit hans lillebror Daniel. Det här tog fröken på största allvar – vilket är självklart för lärare, som har anmälningsplikt som ni säkert vet. Erik hämtades av socialtjänsten och mamman hämtades av polisen.

Det är Ingelas version av händelseförloppet som jag kommer att berätta. Jag är väl medveten om att det kan finnas fler perspektiv i ett sådant här ärende och mitt val är att tro på Ingela och Rikards berättelse eftersom jag anser att deras röst måste bli hörd i det här ärendet, det är dags för dem att sluta vara så ”snälla” och tillmötesgående mot myndigheterna. Det är dags att hjälpa familjen att bli hel igen. Alla citat kommer från min intervju med Ingela:

”Först visste jag ju inte varför pojkarna omhändertagits, sedan fick jag veta att vår äldsta pojke Erik (10 år) hade berättat för sin fröken om en situation som urartade, och jag skäms så fruktansvärt mycket över det här än i dag. Det var dagar när jag var totalt uttröttad och ledsen över problemen som jag och Rikard hade i vår relation, vi gjorde vårt bästa för att hålla barnen utanför det som hände men det visade sig sedan att framförallt Erik hört när vi grälade på kvällarna. Vid precis den situationen som Erik berättat om minns jag hur stressad jag var, frustrationen var på högvarv inne i huvudet och det kändes som om de yngsta pojkarna bråkade med varandra hela tiden. Jag tappade tålamodet, ryckte i sär dem och så slog jag min handflata på Daniels (8år) nakna rygg. Det var en sån där klatschsmäll och det blev ett rött märke efter min hand, inget blåmärke eller något utan det var mest en rodnad som försvann ganska snabbt. Jag tror att vi blev lika förvånade allihop för jag hade aldrig tagit i någon av dem på det sättet förut.”

Efter att Erik varit på samtal med personal från socialtjänsten så gick allting väldigt snabbt; två veckor före skolavslutningen placerades pojkarna i jourhem och de fick inte ha någon kontakt med sina föräldrar på hela sommaren eftersom Ingela och Rikard skulle utredas. Fast det var ju semestertider. Socialhandläggarna hade i slutändan några samtal enskilt med föräldrarna och sedan ett nätverksmöte med pojkarnas far- och morföräldrar, mostrar, Ingelas tre vuxna barn samt ett par som familjen brukade umgås med. Socialtjänsten sa att syftet med mötet var att de ville få fram vad föräldrarna behövde stöd och hjälp med.

”… men de har allihop sagt till mig och Rikard efteråt att det bara var negativa saker som togs upp och när de ifrågasatte det, sa socialtjänsten att det skulle bli ett till möte där fokus skulle ligga på föräldrarnas styrkor, men det mötet blev aldrig av.  När vi begärde ut journalen och våra släktingar fick läsa citat, blev de väldigt upprörda eftersom de kände sig missförstådda och kände inte igen det som det stod att de sagt.”

Nu vill jag att du ska fundera på: Vem är det som ska avgöra om DU är en tillräckligt bra förälder? 

Under hösten var hela familjen inskriven på ett utredningshem i Stockholm, det var Vårljus som fick uppdraget att undersöka samspelet dvs om Ingela och Rikard hade förmågan att vara föräldrar ( Det verkade som om det inte spelade någon roll alls att Ingela faktiskt varit ensamstående förälder till tre barn som numera var välfungerande vuxna med god utbildning, fast jobb och egna kärnfamiljer ) Ingela berättar att det var jobbigt att känna sig observerad hela tiden.

En kväll när vi föräldrar tjafsade lite med varandra vid kvällsmaten fick den äldste sonen Erik en panikattack, han berättade efteråt att socialhandläggaren sagt till honom innan de skulle åka till utredningshemmet att det här är mammas och pappas sista chans att skärpa sig, misslyckas de som kommer ni aldrig mera hem.”

När det började närma sig slutet på utredningstiden gav personalen på Vårljus socialhandläggaren en muntlig rapport via telefon; ”de ser att det finns saker som föräldrarna behöver hjälp med, men de ser inget behov av att omhänderta barnen. ” Efter det samtalet blev det nästintill omöjligt att få kontakt med socialtjänsten, Ingela fick uppfattningen att de redan då började jobba på att färdigställa utredningen för LVU omhändertagande av pojkarna och hon konstaterar att när de läste den så var den full av sakfel, socialhandläggaren hade till och med blandat ihop pojkarnas namn.

Den 15 november tog deras fall upp i socialnämnden och innan föräldrarna hunnit åka tillbaka till Vårljus ( sträckan Uppsala – Stockholm) så hade socialhandläggaren hämtat pojkarna och placerat dem i två familjehem.  Personalen på Vårljus grät när de berättade för Ingela och Rikard om händelseförloppet och om hur ledsna pojkarna varit, de sa också att de var förvånade att socialtjänsten gick mot deras rekommendationer och när fallet togs upp till överklagan i förvaltningsrätten så medverkade personal från Vårljus via telefonlänk och förtydligade sin bedömning om familjen. När föräldrarna överklagade till hovrätten fick överhuvudtaget inte bedömningen från Vårljus vara med.

Nu är det 2018, umgänget med sönerna har gått från att vara två år med övervakade telefonsamtal och övervakade två-timmars besök ( pojkarna bor 3,5 timmars bilväg enkel resa från föräldrarna) Ingela berättar:

”De bestämde att föräldrarna inte fick lämnas ensamma i rummet med barnen. Är jag en massmördare eller vad då? Det är så det kändes för mig”

Under det senaste året har grabbarna fått komma hem till sin ursprungsfamilj en hel helg i månaden. I somras var de faktiskt hemma i sammanlagt tre veckor.  När de gamla handläggarna slutade och gick över till den privata sektorn av familjehemsvården så har Ingela och Rikard haft både socialhandläggare och familjeterapeuter på Nätverkshuset som sagt till dem att deras ärende inte har skötts på ett bra sätt. Det har de sagt till föräldrarna i över två år – men varför händer inget?

Jag träffade Ingela och Rikard efter en av mina föreläsningar för tre år sedan, sedan dess så har de gått på varenda föreläsning som jag hållit här i Gävle. Vissa föreläsningar har de sett flera gånger och det beror inte på att de är några korkskallar utan de säger att de upptäcker någon ny insikt varje gång. Dessutom så har Ingela varit med i den mammagrupp som jag varit ledare för under två års tid på Qvinnokällan här i Gävle och båda två har gått mina senaste två föräldrautbildningar. Den 4 mars så kommer de att åka tre timmars bilresa för att vara med när jag leder en heldags föräldrakurs i Hudiksvall. Dessutom går de på parterapi sen två år tillbaka på Nätverkshuset.

Jag vet inga föräldrar som är så intresserade av att lära sig som de är! Jag har sagt till dem att de förmodligen är mycket mer utbildade inom föräldraskap än vad pojkarnas familjehemsföräldrar är, Ingela och Rikards problem ligger i att de tappat självförtroendet som föräldrar.

Ställ dig nu frågan: När är man en tillräckligt bra förälder?

Jag har aldrig hört dem säga något negativt om pojkarnas familjehemsföräldrar utan jag uppfattar det som att de kan se dessa extra vuxna som en resurs, och jag är säker på att de skulle hjälpa sina pojkar att hålla kontakten med familjehemmet när det blir hemflytt. Ingela och Rikards taktik har hela tiden varit att försöka göra situationen så bra som möjlig, de har hela tiden kämpat för att få behålla sin relation med barnen – men jag tycker faktiskt att de har varit för snälla.

Den 11 december 2017 kom ett brev där det stod att socialtjänsten överväger att göra vårdnadsöverflytt. Jag säger till dem att det är dags att göra en anmälan till IVO, det är dags att säga ifrån på skarpen och den här texten är ett första steg.

Jag vill avsluta genom att ge dig ytterligare information: De här pojkarna är placerade genom ett privat företag som erbjuder ”konsulentstödd familjehems-och jourhemsvård”. ( När Erik varit placerad ett tag så träffade han ingen konsulent eller barnsekreterare från socialtjänsten på över 1 år, tänk då på att de var väl medveten om att Erik sagt till en psykolog under utredningstiden på Vårljus att han skulle ta livet av sig om han placerades igen. ) När socialtjänsten köper in tjänster från ett sånt här företag så kostar det massor med pengar det kan vara allt från 35 000 – 70 000 kr i månaden för ett barn, vi vet inte vad den här planeringen egentligen kostar kommunen, för det har inte Ingela fått svar på.

Här kommer de sista frågorna: Vem tjänar på att de här tre pojkarna fortsätter att vara placerade? Vem tar ansvaret för de konsekvenser som det här ingreppet i deras barndom inneburit? Vem tar ansvaret för att fel beslut har tagits och kompenserar den här familjen; de vill bara bli en hel familj igen.  

Tagged with:
 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

[+] Zaazu Emoticons Zaazu.com