Jag har tre barn, min yngsta dotter Vira har nyss fyllt 15 år och jag har börjat ana känslor som jag inte alls hade väntat mig. Visst är jag glad att hon blivit stor och tycker att hon är väldigt bra som sig själv – jag känner mig rätt nöjd med den fostran som hon fått. Det som förvånar mig är de känslor av …… sorg? som jag känner. Jag som aldrig haft någon åldersnoja, har börjat känna av att jag faktiskt är ganska gammal. Jag kommer dessutom aldrig få ett till barn. Jag saknar de där härliga ungarna som jag hade när de var små och känner en ånger över att jag inte tog tillvara på livet med dem på ett bättre sätt.

Jag tror att det är helt normalt att känna så här, för det är en stor förändring för oss föräldrar när barnen blir stora. Och jag har tur som bara känner av den här sorgen pyttelite.

Med mina två stora barn: Saga som fyller 22 år och Tor som fyller 20 år har jag haft som strategi att ta ett steg bakåt när de kom i övre delen av tonåren. Det är deras tur att ta egna beslut och de får ta eget ansvar. Jag litar på att de klarar av det bra. Jag känner mig helt lugn i att de vänder sig till mig om det blir problem, fast jag försöker låta bli att leverera råd (och det här är svårt…. den där korrigeringsreflexen kan sätta i gång om jag inte passar mig) Jag försöker vara ett “bollplank” = en person som kan hjälpa dem framåt genom att ställa frågor som de kan reflektera kring, jag tror ju att alla människor hittar de bästa svaren och lösningarna inom sig själv eftersom alla är ju experter på sitt eget liv…. Och mina barn är ju också människor ; )

Jag vill ju i alla fall försöka leva efter mina tankar och om föräldraskapet; det jag föreläser om och handleder föräldrar i.

Min 15-åring är verkligen mycket mer utåtagerande än sina syskon, hon skulle kunna vara ett exempel i en bok på “Såna här känslomässiga utbrott kan man få som tonåring”. Jag har kommit fram till att mina gränser går vid: “Prata respektfullt till varandra” dvs man får inte använda kränkande ord och gräns nr 2: “Var ärlig mot varandra” och de två reglerna funkar bra hos oss.

När min Vira var 12 år så svarade hon så här när jag frågade vilka regler som vi har hemma hos oss: “Vi har inga regler” fast när jag påminde henne om att vi faktiskt lägger smutstvätt i tvättorgen, håller sitt eget rum städat, hjälps åt att städa resten av lägenheten ibland, lägger sig i bra tid på kvällarna och tar ansvar för sitt skolarbete. Så svarade Vira “Men det där är inga regler mamma, det där är ju självklarheter.”  

Jag har full tillit till att min yngsta dotter också håller på att bli en helt fungerande vuxen människa som sina syskon, med styrkor och vissa svårigheter precis som alla andra människor har. Jag tar inte hennes svängande humör personligt utan möter det med lugn, och jag berättar att det här är en helt normal fas för tonåringar. Det är faktiskt rätt spännande att följa hennes utveckling och jag är nyfiken på hur hon blir som vuxen.

I bland läser jag högt för henne ur någon bok så hon ser att det inte “bara är nåt som jag säger” eftersom jag är mamma, och för att hon ska se att det som hon går igenom är helt normalt:

“… I dag vet man att hjärnan inte är så statisk som man trott, den blir mer och mer plastisk när man tränar den. 90 % av hjärnan är färdigutvecklad vid 10- års åldern, men den ska modelleras om under ungdomsåren. Det betyder inte att delarna inte finns där, men de behöver byggas om så att de samverkar som de ska på en vuxen person. Så tänk dig att din tonåring har en lapp i pannan där det står: “Stängt för ombyggnad” när du förfasar dig över paradoxerna som dus er hos din tonåring:

De är smartare och vet mer – men kan vara helt utan riktning. De är entusiastiska och brinner för saker – men kan inte hålla fast arbetstider eller relationer. De älskar sex, makt och respekt – men är utan impulskontroll.”

Ur “Tonårsboken – så gick det för andra som liksom du undrade över hur ska det här gå?”

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

[+] Zaazu Emoticons Zaazu.com