Tror du att anknytning bara är något som gäller mellan föräldrar och barn, framförallt mammor och bäbisar, så tror du fel. Det är helt rätt att anknytningen är en instinkt som påverkas av samspelet mellan barnet och föräldern redan när barnet är alldeles nyfödd, och det är hur bra föräldern är på att ge bäbisen – och så småningom det allt större barnet – det gensvar som barnet behöver. Av allt det här anknytande byggs din självbild upp, det påverkar din integritet, identitet och mognad. Dessutom så är det anknytningsmönstret som ger dig “sanningen” om hur par beter sig mot varandra i relationer dvs hur man visar kärlek och vad som gör att du känner dig älskad (och inte livrädd) när din partner kommer känslomässigt nära.
Har du en kärleksrelation? Då har du förhoppningsvis anknutit till din partner och det blir oerhört mycket lättare om ni båda har hamnat ungefär lika långt på anknytningsstegen ( Det här pratar jag om på min föreläsning: De 6 stegen att anknyta på) Jag vet själv av egen erfarenhet hur komplicerat det blir när en sån som jag ( steg. 6 Den psykologiska närheten. Djupaste anknytningen) är tillsammans med en man som stannat på steg 2 eller 3 och beter sig som han har en fobi mot känslor och framförallt kärlek. (Det här gäller en fd. relation)
När det är två mogna vuxna som har en kärleksrelation så märks det på anknytningsdansen: Om jag känner att den andra har ett behov, då väcks min instinkt att ta om hand dvs omvårdnadsinstinkten – jag blir en alfa/ledaren och samtidigt triggas min partners instinkt att vilja bli omhändertagen i gång. Precis som samspelet där föräldern tar hand om barnet. I en bra relation blir det som en anknytningsdans, där de vuxna ”dansar” fram och tillbaka mellan att vara i båda rollerna. Det är det här som är att vara en mogen människa, att låta mig bli omhändertagen ibland och även ta ansvar när den andra behöver det.
Det kan bli konflikter när båda partnerna har samma behov samtidigt, båda behöver bli omhändertagna eller båda vill vara den dominerande. ( Jag känner igen det här från tidigare relationer; Om jag var deppig så blev han ännu deppigare…) I en kärleksrelation eller en stark vänskapsrelation när det inte finns någon anknytningsdans (den ena alltid är dominant och den andra är behövande ), blir den behövande svag och den dominanta blir väldigt osäker, eftersom alla människor behöver bli omhändertagna ibland. (Osäkerhet kan se olika ut på utsidan; arrogans, dominant, mobbare osv )
Jag tycker att det är intressant att anknytningen även finns med när en relation tar slut: Du kanske tror att du gjorde slut för att han var så jäkla jobbig, medan det egentligen är så att han är precis som vanligt – det är bara du som fallit ur anknytningen till honom och tappat alla de fina faktorerna med anknytning; Toleransen, vilja vara god, uppmärksamma den andra personen osv.
I morgon ska jag åka till London, så i går sov jag hos min särbo Tommie och tankade in anknytning. När jag är med honom så känner jag mig full av energi, bekräftelse och kärlek. Det kan räcka med att jag känner hans doft så fylls mitt anknytningsbehov på, precis som hos små bäbisar.
Dela med dig av det här blogginlägget!
