Det här är som att lyssna på en väldigt kort föreläsning – utan att se mig – men du får höra mitt Rengsjömål ( jag gör det inte på flit, dialekten bara kommer….)
De här krönikorna kommer förmodligen att bli mer inriktade på oss vuxna: relationer och hur du kan förstå dig själv.
Som vanligt så finns det en teoretisk grund, men det är min tolkning och inte ett dugg akademiskt.
1. “Varför kan du inte säga att du älskar mig?”
Det var när jag var 33 år som jag kom på att vi människor är olika på insidan. Vi har med oss en massa erfarenheter från vår ursprungsfamilj, barn lär sig genom att studera sina föräldrars beteenden. Vi tror till exempel att vi vet hur det är “normalt” att visa kärlek, men när vi blir vuxna så kanske vi upptäcker att vår partner inte känner sig älskad av mitt sätt att visa kärlek…
2. Du ser det du brukar se och hör det du hört förut
Det här är en lyssnarkrönika som handlar om att vi människor oftast lägger märke till det vi redan har erfarenhet av. Om du bär med dig många negativa upplevelser som till exempel att du inte duger som du är, då fortsätter din hjärna att visa för dig att andra personer nedvärderar dig. Du kan tolka det som den här personen säger som att hon tycker illa om dig – fast hon inte gör det. Det är sånt här som gör att vissa personer är så lättkränkta.
.
3. Hur gör du för att behålla den du älskar? Är du en ”gömmare” eller ”sökare”?
Som barn lärde du dig hantera att bli avvisad, hur funkar den strategin nu i dina relationer som vuxen? Vad gör du för att behålla kärleken? Är du en sån som blir mer högljudd och krävande om du känner att den du älskar inte längre ser på dig med “varma ögon” eller förminskar du dig själv och börjar härma den andra personen för att få vara kvar i relationen? Det här är oftast omedvetna mönster som triggas i gång när du känner dig avvisad, men när du märker hur du beter dig så finns möjligheten att ändra sig. I mina relationer är jag en “sökare” och jag vet inte vad som skulle hända om jag var den som slutade kämpa. Jag har aldrig testat och jag vet inte om jag vill det heller…