Människor är inte på ett visst sätt, vi blir på det här sättet…

Det kan vara väldigt svårt att hålla romantiken vid liv i en ”vanlig” relation när den utsätts för det slitage som familjelivet kan innebära, särskilt under småbarnsåren. Det vet vi, men ändå hamnar många av oss i relationer där vi utsätter oss för den här påfrestningen om och om igen när vi startar bonusfamiljer. Kanske är vi naiva romantiker eller så har vi mognat och förstår att det behövs mer än kärlek för att hålla i hop kärleksrelationer, särskilt när barn är inblandade.

I en bonusfamilj så tvingas människor in i relationer med varandra bara för att två vuxna blivit förälskade. Barnen har oftast inget val, de förväntas bara hänga med in i den nya familjekonstellationen och vardagen blir kanske mer fylld av konflikter, tjat eller iskall tystnad än den harmoni som du hoppades på. Så kan det bli eftersom vi är människor och inte maskiner. Alla vuxna har normer och värderingar inom oss, det här är medvetna eller omedvetna tankar om vad som anses vara ”normalt” beteende i familjer och relationer. Vi har allihop blivit präglade genom samspelet med våra föräldrar, det handlar alltså om att vårt anknytningsmönster påverkar oss hela livet. Redan när du var liten fick du till exempel lära dig hur det är ”normalt”att visa kärlek och vad som brukar leda till konflikt och hur konflikter ska hanteras, fast det här är ingen objektiv sanning om konflikter utan det är bara vad du har lärt dig under din uppväxt eller i tidigare förhållanden. Det här gör att du kanske tolkar att det är ett bråk och reagerar helt annorlunda än din partner gör.

Människor är olika på insidan, det här kanske låter som något banalt som alla ”redan vet” men jag tycker att det är en viktig insikt och har det som utgångspunkt i mina föreläsningar. Bara för att du anser att det är normalt att visa sin kärlek genom säga ”jag älskar dig” så behöver inte det betyda att du har rätt. Du har din sanning och din partner som har en helt annan uppväxt och andra erfarenheter har sin sanning, kort sagt; det som är logiskt för mig behöver inte automatiskt vara logiskt för dig.

Jag tänker så här: om du förstår att vi är olika på insidan och att människor inte är på ett visst sätt, utan blir på ett visst sätt eftersom vi har påverkats av de människor som var/är runt oss så kanske du slutar döma ut och värdera personer alldeles för snabbt (det finns ju oftast mycket mer under ytan, än det som du ser)

Du kanske också kan vara mer förlåtande mot dig själv om du till exempel är en sån som känner frustrationen bubbla inuti dig när någon unge gnäller och även om du inte visar det det så är din toleransnivå för bonusbarnet pinsamt mycket lägre än för dina biologiska barn….. (sånt där som kan vara lika svårt att erkänna både för sig själv som för sin nya partner.) För barnens skull är det bättre om du kan släppa skuldkänslorna, försök vara nyfiken och våga stanna upp inför jobbiga känslor; vad är det som gör att du överreagerar på barnets gnäll? Hur regerade dina föräldrar på ”gnälliga barn”? Det kan till exempel vara så att barnets gnäll aktiverar minnet av obehagliga händelser från din egen barndom och sätter i gång en massa känslor i din kropp. Hur kan du göra för att bli mer lyhörd för vad barnet framför dig faktiskt behöver och inte fastna i dina egna känslor?

Det blir också lättare att förstå både dina egna reaktioner, dina biologiska barn och bonusbarnet och om du får större förståelse för vilken kraftig instinkt som anknytningen är. Om du är intresserad av att lära dig mer om anknytning så rekommenderar jag dig att kolla upp den kanadensiske psykologen Gordon Neufeld, han har kommit flera steg längre än den klassiska anknytningsteorin och är verkligen modern i sitt sätt att resonera.

Anknytningsinstinkten får oss människor att söka efter och upprätthålla närhet, förtrolighet och samhörighet med den person som vi har anknutit till: fysiskt, känslomässigt och psykiskt. Det finns en Hierarki i anknytning, den primära funktionen i anknytning är att underlätta beroende – barnets instinkt är att vara beroende av föräldern, låta sig bli omhändertagen. Barnets anknytningsbeteende ska i sin tur trigga i gång förälderns omvårdnadsinstinkt, om inte den fanns så skulle många föräldrar inte stå ut med att byta blöjor, acceptera alla sömnlösa nätter och så småningom sköta alla sysslor i hemmet som ingen verkar bry sig om. Det här är orsaken till att du har större tolerans med dina egna barn och att dina små ”gullungar” inte alls bryr sig om vad din nya partner tycker utan de hamnar hela tiden i en maktkamp – det finns helt enkelt inte tillräcklig anknytning.

Eftersom anknytning är en instinkt så kan varken du eller barnet välja att anknyta till varandra, i vårat samhälle är det en självklarhet för de flesta att att du inte kan välja vem du blir kär i, utan det är sådant som ”bara händer”. Rent biologiskt så är det meningen att barn ska kunna anknyta till flera personer, men ibland funkar det helt enkelt inte. Det spelar faktiskt ingen roll att du är en härlig bonusvuxen som älskar det nya barnet, känner dig superengagerad och är en riktigt vettig människa – barnet kanske förstår din potential, men kan ändå inte anknyta till dig eftersom det handlar om en abstrakt känsla av att sträva efter närhet. På en omedveten nivå har barnets anknytningsinstinkt kanske klassar dig som ett hot, Gordon Neufeld har kommit fram till att anknytningen är polariserad. Om du drar paralleller till ditt eget kärleksliv så känner du säkert igen hur irriterande du tycker att din tidigare partner är när du själv är nykär i någon annan, fast din f.d är egentligen precis som han alltid varit – det är du som tappat anknytningen till honom.

Jag tycker att kunskap är makt, när du kan mer om till exempel utvecklingspsykologi så kommer du att inse hur känslor och kroppsliga reaktioner är helt naturliga. Du kan få en annan förståelse för dig själv, för din parter och framförallt för barn: Om ditt bonusbarn får ilskna utbrott så är det inte en attack som är riktad personligt mot dig, utan det är ett barn som fått ett utbrott av frustration. VI ska se barnets beteende som en signal, det är barnets sätt att försöka kommunicera ut att det finns något som inte fungerar. Om du har mer kunskap, så har du större möjlighet att förstå vad som händer och hitta den lösning som behövs.

Eva-Lena Larsdotter