Det finns inga motsättningar mellan engagemang och trygghet.

Det finns stora problem inom familjehemsvården eftersom det inte finns någon nationell handlingsplan gör kommunerna sin egna tolkning av lagar, riktlinjer och utbildningsmaterial vilket medför att det finns stora skillnader i Sverige. Vi behöver sträva efter att lagar och utbildningsmaterial inte bara blir “fina ord” utan faktiskt en beskrivning av hur familjehemsvården fungerar i verkligheten.

När jag föreläser för personal inom socialtjänsten har vissa personer en tendens att stänga av öronen när jag berättar någonting som är kritiskt om familjehemssekreterare, det spelar ingen roll att jag väldigt tydligt klargör i början av min föreläsning: “Nu skulle jag vilja be er om en sak; Ni kommer att få höra en del negativa åsikter om socialtjänsten och jag hoppas att ni förstår att det handlar om den familjehemsförälderns åsikt om hur hon / han har behandlats. Det ger inte en bild av hur socialtjänsten ÄR och det är inte min privata åsikt som jag förmedlar.” Det som förvånar mig är att vissa personer verkar känna sig så provocerade när jag till exempel berättar att det finns familjehem som får placeringen uppsagt när de ber sin uppdragsgivare om hjälp. Vissa personer verkar fastna i ett tänkande som går ut på att så är det minsann inte i deras kommun.

Jag tänker så här; bästa sättet att lära sig är att INTE blunda för verkligheten, utan att utgå från vad familjehemsföräldrar berättar och tänka lite mer i såna här banor: Så där borde det inte få gå till i den svenska familjehemsvården! Vi behöver hitta ett sätt så att alla familjehem får lika bra förutsättningar som i vår kommun. Vi behöver tänka salutogent och det betyder att lära oss från när det fungerar bra och arbeta vidare utifrån det, politiker behöver nämligen verkligen reflektera över vad det är som gör att vissa socialtjänster får till ett samarbete och en familjehemsvård som fungerar bra, och sedan se till att alla socialtjänster och familjehem får liknande förutsättningar!

Min ambition är att förbättra familjehemsvården och den behöver uppdateras till de förutsättningar som råder i dagens samhälle. Jag lovar att familjehemsföräldrars engagemang för de här barnen är lika starkt även efter de fått rätten till tjänstepension, blir försäkrad av sin uppdragsgivare som “vanliga arbetare” och rätten till A – kassa. – Det finns ingen motsättning mellan engagemang och trygghet –

Jag tror att med med realistisk ekonomisk ersättning, där det lönar sig att ta tillvara på möjligheter till kompetensutveckling = de familjehem som är kompetenta och engagerar sig fullt ut i barnet skolgång, allmänbildning och sociala färdigheter samt lär sig mer om hur människor fungerar psykologiskt som ger en bättre förståelse för både bio.föräldrar och socialtjänst, det blir lättare att samarbeta. De familjehemsföräldrar som visar en vilja att lära sig mer ska få en högre ersättning, viljan till kompetensutveckling bör löna sig ekonomiskt – precis som hos “vanliga arbeten”. Det finns bra och dåliga familjehem, det behöver bli någon slags kvalitetssäkring för att höja status och bilden av familjehem som visas i media. Självklart ska det också finnas tid för återhämtning för att orka ta till sig kunskap och att socialtjänsten hjälper det enskilda familjehemmet att komma på utbildning – hur kan socailtjänsten och familjehemmen tillsammans hitta en lösning som fungerar?

Socialtjänst och familjehem bör samarbeta för den här förbättringen. Självklart vill jag också att socialtjänsten ska få de resurser de behöver; nu får det vara färdigt med orimliga arbetsbelastningar, hög personalomsättning, dåliga ekonomiska förutsättningar. Vi är alla vinnare när men den största vinnaren av alla är; de barn som placeras inom den familjehemsvård som har hög kvalitet överallt.

Eva-Lena Edholm, föreläsare.